Sex homo arabiska annika amour escort

sex homo arabiska annika amour escort

Hon bor i Prag 2, i ett gammalt hyreshus i en fin liten tvåa. När jag kommer in i porten ser jag två träskor utanför en dörr och får en varm känsla i bröstet.

Dessa träskor får mig att tänka på en förälskelse för många år sedan, eller Vi träffades på dansstället Kramer och hon bodde vid Nobeltorget. Och hade alltid träskorna utanför dörren, på samma vis som den obekanta personen här i Prag, i Amandas trappuppgång.

Och vore jag nu demagogiskt lagd, och politiker, kunde jag ju börja orera: Ja men ni vet, då när Sverige fortfarande var ett fint land, när folkhemmet fortfarande var på riktigt och folk litade så på varandra att de vågade sätta träskorna utanför dörren. Men det är i alla fall det landet jag och mitt parti vill tillbaka till! Tillbaka, kamrater, alltså till träskotillitens land!

Jag sitter i Köpenhamn och läser Berlingske på ett café när jag upptäcker en artikel om en ung, anonym engelsman, Ryan Lock, en inåtvänd ung man, blott tjugo år som arbetade som kock på en flottbas i Portsmouth. Han gick ofta i sina egna tankar, står det, ägnade sig åt fitness och levde ett helt vanligt liv tills en dag när han satt framför teven och såg ett inslag om IS och blev upprörd: Varför är det ingen som gör något?

Det skulle han inte. Han tog värvning hos YPG, den kurdiska gerillan, och gick istället ut i kriget mot den Islamiska Staten. De blev omringade av jihadister och när allt hopp var ute satte Lock sin pistol under hakan och tryckte av eftersom han inte ville bli tillfångatagen av Islamiska Staten. Han fråntog Islamiska Staten en förutsebar, makaber propagandamöjlighet. Enligt min uppfattning förtjänar han den högsta militära utmärkelsen och äran för en sådan tapperhet. Han var en av alla de tusentals som dog i kampen mot den värsta politiska, och religiösa, terrorrörelsen sedan nazismens dagar, en rörelse vars grymhet knappt går att beskriva med ord.

Därför skriver jag också detta lilla epitafium över Ryan Lock. Glöm honom aldrig ty utan den typen av offervilja i praktiken kommer världen aldrig att bli en anständig plats.

Jag gör också de obligatorska cafébesöken på Café Slavia, Café de Paris och klassiska Café Arco en trist lunchrestaurang idag där det mäktiga Café Slavia avgår med segern med sin underbara utsikt över Moldau. När jag läser i en bok om Kafka och Prag hamnar jag i en historia om Franz Werfel, en tyskspråkig författare som var mycket stor på sin tid, bland annat just i Prag.

Kafka beundrade honom men det var inte ömsesidigt och en gång lät Werfel fälla följande hårda kommentar om Kafka: Idag tillhör Kafka de stora och befinner sig i litteraturens Valhall tillsammans med sådana som Joyce, Mann, Proust, Woolf, Rilke med flera.

Ja, det är den stora frågan, undrar jag där jag sitter på Café Slavia. Läser någon honom överhuvudtaget idag? Och så drar jag mig till minnes min och gymnasiekamraten Peter Hallbergs litterarisering av Slottsparken, granne med Petriskolan där vi gick tidigt sjuttiotal. Där hade vi en Bo Bergmanbänk och ett Thomas Mann-hörn, där fanns också en Hjalmar Gullbergplats men märkligast av allt, ty jag läste honom aldrig, vad jag kan minnas: Varför vi hade det minns jag inte.

Kanske var det bara något med namnet, att det låg så bra i munnen: Märkligt, tänker jag, och får en känsla av att jag en dag — one day! Ibland, när jag står på min balkong och tittar ut över grannhusen, överfalls jag av en fantasi, en litterär sådan. Den handlar om att det är så mycket i våra liv som aldrig skildras, så mycken vardagsdramatik som bara rinner undan i livets flod, så många människor som aldrig kommer i närheten av att bli skildrade och vilkas liv bara försvinner, bort i glömskans hav.

Och då tänker jag, tänk om det bodde en författare i varje trappuppgång i alla hus, alla lika besatta av att skildra just sin plätt på jorden, sin trappuppgång och människorna i den och samtliga drevs av en närmast Knausgårdsk besatthet av att inte missa några detaljer.

Och med en lokalradio som gick ut med varningar till allmänheten: Föreningsgatan just nu helt blockerad av böcker! Och med de orden vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År — oavsett om just du någonsin blivit, eller kommer att bli, skildrad i en bok eller en sång! Den franske författaren Frédéric Dard var lite av ett skaparfenomen. Han spottade ur sig romaner under i stort sett hela sitt liv och är mest känd under pseudonymen San-Antonio, under vilken han skrev !

Han arbetade oförtrutet, varje dag, år ut och år in, och minst tre sidor om dagen var hans motto. En ytlig deckarförfattare, alltså?

Jag gjorde hans bekantskap, bara litterärt, nota bene, förra året och blev begeistrad. Det finns en lätthet i stilen, en underbar humor men också ett mörker och ett psykologiskt bråddjup som gör honom till en genialisk kriminalromansförfattare.

Utgivare är Nilsson förlag och serien Dard kommer att ingå i heter, helt kongenialt vad gäller Dard, Absint noir. Jag kan inte annat än önska dig, käre läsare, 3-vlig läsning. Nya Tiders medverkan på årets Bokmässa har upprört många och lett till att vissa författare bojkottar årets mässa. Problemet, enligt min mening, är att det inte går att leda i bevis att tidningen bryter mot svensk lag.

Tidskriften får statsbidrag och kollas regelbundet och de gånger jag själv gått in och tittat på den på nätet, har jag inte funnit något som skulle kunna karakteriseras som hets mot folkgrupp, det lagrum som i så fall skulle vara giltigt; att jämföra med Nordfronts hemsida, till exempel, som är en orgie i nazistromantik. Man kan också jämföra med situationen för SFM, Sveriges Förenade Muslimer, som precis fått avslag på sin begäran om statsstöd, just för att de inte infriar kraven på att vara demokratiska.

Bokmässans ledning arbetar med principen om yttrandefriheten jo, jag vet, Bokmässan är ett privat företag som ledstjärna. Den principen bör de fortsätta att försvara trots att den här typen av fall kan inträffa, med extremister av olika slag som propagerar för sina idéer; det är ju liksom hela poängen med begreppet, att folk med vidriga åsikter också ska ha rätt att framhäva dessa.

Det är till deras moské i Järfälla som ungdomsföreningen Al-hadi bjudit in hatpredikanter som Farrokh Sakaleshfar och Hamz Sodagar, vilka vill se homosexuella avrättade. Protester mot organisationens närvaro? Och hur är det med Jan Myrdal, den evige provokatören? Myrdal är ett ständigt inslag på mässan, han stödjer numera Le Pen i Frankrike och har medarbetat i Nya Tider eftersom tidskriften delar hans syn på Le Pen och Putin.

Ska en sådan som han få fortsätta delta på Bokmässan? Och hur med organisationer med kopplingar till AFA, en organisation som tog på sig ansvaret för en attack på Vávra Suk i februari , Nya Tiders chefredaktör, en attack som rubricerades som mordförsök?

Det finns ett antal frågor att ställa sig inför bojkottkravet och ska det tillämpas konsekvent, bör väl i så fall alla organisationer med extrema åsikter förbjudas på mässan, fascistoida, revolutionärt kommunistiska och islamistvänliga, eller? Det vore en logisk väg.

Men jag tror inte på den. Jag tror på yttrandefrihet för knäppgökar och extremister — så länge de håller sig inom lagens ram. Och på metoden att frysa ut dem på mässan genom att inte gå till deras montrar. Låta aktiv tystnad tala, helt enkelt. NMR, Nordiska Motståndsrörelsen, har sökt och fått demonstrationstillstånd i Göteborg den 30 september. Att ge en organisation, vars själva kärna är hets mot folkgrupp mot judar, HBT-människor osv , är diskutabelt i sig, men att göteborgspolisen ger gruppen tillstånd att gå — eller marschera, snarare — genom centrala Göteborg, med start vid Bokmässan, en symbol för humanism och bildning, och sedan vidare inte långt från synagogan är mer än magstarkt.

Och detta på Jom kippur, judarnas stora högtidsdag. Det är inget annat än en skandal och Erik Nord, göteborgspolisens chef, har en del att lära av före detta polismästaren Holger Radner som var polischef i Lund på nittiotalet under de våldsamma 30 novemberdemonstrationerna. Han gav högerextremisterna rätten att demonstrera ute på Klostergården en förort till Lund och motståndarna, svenska antifascister förstärkta med BZ-huliganer från Köpenhamn, rätten att demonstrera ute på Smörlyckan, på andra sidan stan.

Lunds innerstad skonades och med tiden dog högerextremisternas vilja att högtidlighålla krigarkonungen ut. Något för Erik Nord att fundera på. Apropå NMR och den nynazism de står för, en kort berättelse ur filmen Shoah av fransmannen Claude Lanzmann, på det att vi aldrig någonsin får glömma:. Det är vackra dagar i ett soligt, inbjudande Europa, de belgiska skogarna, de bördiga franska slätterna.

Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. Cykel genom kvälls-Paris med uteserveringar fulla överallt. Vi läser, roar oss, äter och dricker gott och njuter av semestern, total avkoppling. Sedan vidare, norrut, Dunkerque, därefter Bryssel, där vi näst intill skriker ut vårt jubel när vi kommer in på Grande-Place. Så vackert och hur, säger vi oss själva, har vi kunnat missa detta?!

Sedan Amsterdam, fantastiska Amsterdam med Rembrandtplein, Max Euweplein, kanalerna, gränderna, det vackra, holländska konsonantskrapet i halsarna och vi suger ut det sista ur semesteräpplet innan vi ställer kosan mot norr igen, fulla av av det bästa Europa kan ge.

Ja, jag kan mer än väl förstå varför det är just till Europa migranter och flyktingar siktar in sig på. Det är en otrolig värld, en vacker värld och det vi såg på vår lilla bilsemester är bara en liten, liten del av den.

Jihadisterna siktar in sig på just det vi européer älskar, det som står för det de avskyr mest av allt: De gör det så klart för att straffa oss man får inte leva som vi gör, framför allt inte kvinnorna men också, slår det mig ibland, av djup avundsjuka. Den kultur de bekänner sig till, salafismen, har aldrig någonsin åstadkommit något liknande och då måste det vara bittert, oerhört bittert, att kliva in på Grande-Place, ta en sväng i centrala Amsterdam eller nedför La Rambla … Och vad gör man då, när man fylls av detta hat och — vem vet?

Då raserar man och förstör. Men man gör det förgäves ty vår kärlek och lust till livet är långt starkare än deras ökenfilosofi och kärlek till livets motsats: Här var det kriget med den tyska inringningen av den brittiska armén och tiotusentals franska och belgiska soldater som ödelade staden.

Vi kommer fram till staden nästan samma dag som filmen om den dramatiska evakueringen, Dunkirk , har premiär och det slår mig att en god vän, den franske författaren Jean-Pierre Richardot gav mig en bok för ett antal år sedan, Ett sätt för honom att hedra alla de döda, inte minst de som föll vid Dunkerque.

Därför skäms jag så i Dunkerque dessa sommardagar. För att jag ännu inte läst hans bok. Det är ett skäl. Ett tredje skäl till min skam är att jag inför Marianne, min älskade färdkamrat, killgissar sommarens ord för oss! Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: Väl hemma igen, slår det mig att just den känslan har jag haft så många gånger när jag lämnat en plats och att den, trots skammen, nästan aldrig leder till att föresatsen genomförs.

Dock går det att leva med en hjärna som en schweizerost ändå och får man problem kan man ju alltid — just det! Vi kommer dit på den franska nationaldagen och ser fram emot att fira den stort på någon lokal krog. Vi kommer till staden i god tid och checkar in på ett sympatiskt hotell i hamnen.

På eftermiddagen kör vi till den berömda stranden där evakueringen genomfördes. Vi parkerar bilen och går och sätter oss på ett café på stranden.

Sitter där en timme, jag läser Dard, Marianne en svensk deckare. Därefter går vi tillbaka till bilen. Eller, bilen och bilen. Den står inte kvar där vi satte den. Först obehagskänslan, den lätta, som efter hand, när vi gått gatan upp och ned, fram och tillbaka säkert tio gånger, går över i panik, en panik som går över i den beska slutsatsen att bilen är stulen.

Efter en timmes letande ringer vi polisen som kommer på studs och för de tre sympatiska Dunkerquepoliserna pekar jag ut parkeringsplatsen där vi satte den.

Exactement là, vous voyez? Därefter kör de oss till polisstationen, där anmälan upprättas. När vi går till hotellet ser vi varandra i ögonen och säger, lite som Karlsson på Taket, att det faktiskt bara är materiella saker. Vi hade dessutom inget av värde i bilen och beslutar oss för att inte bli nedslagna av händelsen. På kvällen går vi på krogen, har trevligt i ett förvånansvärt lugnt Dunkerque och vi bestämmer oss för att hyra bil dagen efter.

Utanför krogen där vi käkar står två fransyskor som vi börjar prata med och när vi kommer in på vad som hänt säger den ena att just SEAT-bilar stjäls det mycket av i Dunkerque. De är lätta att stjäla och sen fixar man bara nya plåtar och så transporteras de till Östeuropa. Där rök det sista lilla hoppet. Vi bestämmer oss emellertid för att hyra en bil ändå och ta en tur till Belgien över dagen.

Men så, precis innan vi ska till att lämna Dunkerque, bestämmer vi oss för att ta en tur till den berömda stranden, för att ta ett dopp i det historiska vattnet. Och ta en sväng i kvarteret och kolla efter bilen. Vi gör så, kör dit, går över den enorma ebbstranden, doppar oss, torkar oss, klär på oss och går mot hyrbilen. Och just när vi kommer upp på strandpromenaden ser jag en bil som påminner om Mariannes.

Det är samma blåa färg men taklisterna och fälgarna ser annorlunda ut. Ser du, Marianne, samma färg som din bil , säger jag. Hon kisar med ögonen. Jag går vidare mot hyrbilen men när jag kommer i vinkel så att jag kan se bilen som påminner så om Mariannes bakifrån, ser jag att det är hennes plåtar. Det brister för oss båda och jag jublar högt! Det är fan i mej vår bil! En stund senare kör vi med båda bilarna till polisstationen, anmäler oss i receptionen och kommer efter en stund in till en vänlig, kvinnlig polis.

Vi förklarar vad som hänt. Jag blir pratig som jag lätt blir med människor som har humor och plötsligt svävar vi ut i en filmfantasi, den kvinnliga polisen, Marianne och jag: Svenskt par som jagas av fransk polis genom norra Frankrike, ett par som hittat sin bil men glömt att avanmäla det hos polisen.

Två gåtor av psykologisk natur innehåller ovanstående semesteranekdot. Den andra är att vi ju båda tyckte att vi skulle ta ett dopp innan vi for. Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen?

Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan. Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott! Fredrik, la vieillesse est un naufrage!

Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening. Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk.

Menar du verkligen det? Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge. Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike.

Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av?

Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml. Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm.

Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet. Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag! Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen.

Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan. Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne.

Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren.

Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen.

Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten.

Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går. När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans.

I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan.

Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag. Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine!

Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon. Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld. Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut!

Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis.

Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present. När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig. Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise.

Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på. Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen. Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad.

Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt? Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget.

Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera.

I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet. Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten.

Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet. Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska.

Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen. Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född. Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade.

Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig.

Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik.

Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet.

Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker. Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö.

Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning.

Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen.

Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv. I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot?

Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar.

Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka..

Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas! Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt.

Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom. Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne.

Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen.

Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria. Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk.

Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer.

Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:. Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po?

Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden.

Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten.

Annat än död, ondska och terror. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades.

Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det. Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida.

De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen. Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien.

En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg.

Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året. Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark.

En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen.

Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände.

Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet.

Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget.

Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken.

I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen. Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar.

Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt. Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl.

Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok ….

Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget. De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en!

Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt.

För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus.

Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö. Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna.

Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus. Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision.

Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt.

Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång. De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens.

De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal. Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde.

Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin? Ja, det får man. Och det visste han.

Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod.

Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt.

Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt.

Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej. Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel.

Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum. Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven.

Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat. Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet.

Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta. Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på.

Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner.

Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare …. Ibland skriver jag debattartiklar. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på.

Och nästan varje gång inträffar samma sak: De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön. Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve. En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: Vad det handlade om?

En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten. Det är en märklig föreställning. Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara och är inte i närheten av att ge jämtarna en match. Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall.

Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga — och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek — mitt fotbollshjärta gläds. Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank.

Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset.

Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in.

Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla. Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist. Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot.

I love you both very much Love always and forever HEY rommell it is big sis!!!! I love ya lots Hey my dear wonderful and crazy friend I just want to wish you a great valentines day Hey, I love you baby, Love you with all my heart, and I want the whole world to know how much I love you Happy Valentine's Baby, and I'll always love you My life is just beginning because of you.

Hopefully the feelings we have on this day today will grow stronger and stronger as the years pass. I am so glad you are my sweet,adorable,teddybear valentine!! Kisses and Huggs to my special man, Debbie. I love u very much but u didnt understand yet if u read this message plz I cannt live without u.

Dear Bim, thank you for loving me.. I'm Sorry and my Love for you, well allways be true. Please forgive me and Love me Again. To my one and only, from your one and only. You've been gone 3 months now son, but you always were and always will be my favorite Valentine. Miss and Love you Mom. Boo you are and will always be my Valentine from now until the end of times. Love you so so very much. As I write this in CA, the rain pours outside to match the rain in my heart for you.

Be careful in W. I know tomorrow will be especially painful for you. Just know I am thinking of you and wishing you God's comfort and peace. I would be the happiest, as well as, the proudest woman in the world to be your wife. Happy Valentine's Day, My Darling. Happy Valentines Day to a wonderful man, and dear friend. Your friendship has brought me such pleasure ~ joy ~ wonderment ~ Thank you for sharing your heart with me ~ It means so much to me ~ Thank you for the bike ride through the counrtyside..

Even though we are apart this day Love, an emotion so strong that i would give up everything, to just feel it once, to know that you are part of something special Baby, even though the time we spend together everyday is short,..

Since you came into my life,you have renewed the spark that I had lost so long ago. Everyday you put a smile on my face just by saying " heyyyyyyyy Babyyyyy" You are my everything sweetheart.

You are truly My Special Valentine I Love You Babydoll. You are in for a suprise of your life!! Inorder to redeem it, call FOFA before 3. One my husband the other my blood, I love my guys! I don't have a Valentine,would you please be mine,red hair-slim-5'9average looking but not,love to laugh,reading sports,love the ladies,but I'm always the friend they can't do without,want something more someone just for me.

It is like going into a garden full of flowers , but you just wanna have a special smile of a special rose. Thank you very much for everything that you have done. I love you all very much. Youa re the best int the world!!!!! Thank you Lord for having them in my life. Thank you so much for that sweet Valentine card. I trust you'll have a grand day. I sure didn't get many cards made, so you'll get one this way. Ce valentin se fait porteur De tous les voeux de bonheur Qui peuvent aisément déborder De cette splendide journée Puisqu'elle est là pour animer De joie, de rire et de gaieté Tous les coeurs les plus joyeux Qui veulent se sentir heureux Ce valentin se fait porteur De tous les voeux de bonheur Qui peuvent aisément déborder De cette splendide journée Puisqu'elle est là pour animer De joie, de rire et de gaieté Tous les coeurs les plus joyeux Qui veulent se sentir heureux je t'aime patricia et je te souhaite un joyeux st valentin mon amour!!!

Ce valentin se fait porteur De tous les voeux de bonheur Qui peuvent aisément déborder De cette splendide journée Puisqu'elle est là pour animer De joie, de rire et de gaieté Tous les coeurs les plus joyeux Qui veulent se sentir heureux redha qui t'aime et qui te souhaite un joyeux st valentin lise!!! Ce valentin se fait porteur De tous les voeux de bonheur Qui peuvent aisément déborder De cette splendide journée Puisqu'elle est là pour animer De joie, de rire et de gaieté Tous les coeurs les plus joyeux Qui veulent se sentir heureux.

GOD bless you, and hasve a wonderful day, with all my love. I have been so very blessed to have you both in my life. All my Love MOM. Y-Is Your Favorite Question. Happy Valentines Day to a Wonderful Sister. Thank You for always being there. What kind of play? But there is reality or I see any true effects for instance Zionist Capoitalism needs toys Very useful toy by the side of "Living History" propagand product Co.

Exponent of Jewish Fascism Expo-members playing legal masked shows on the Swedish scenes Zionist imperialismhave a lot of instruments to manipulate the history; Expo is a such instrument and manipuate all the available siócial issues The members of Fasvcit Provcation League Expo: Infiltratör proocatör a time by AFA and the first editor of Expo propagand bulletins.

He was a victim in the Childhood, victim of South Korean Pedofila markets Perhaps therefore, he always hated human being and civilization adopted by Swedish boss' who registrated as potential criminals as incest-suspicious machos Fascist Hübinette convicted for sabotage, agitation, slander, molestation and destruction skadegörelse. Uses the pseudonym Peter Karlsson.

Former AFA leader and convicted for assault when he beat up somebody who didn't agree with him, also convicted for violence against an official våld mot tjänsteman. The voters also voted for a party in which Björn Fries is a member. A man who doesn't have much respect for either freedom of speach or UN article nr I am typical ordinary Humanist! Just because I criticise Fascists, they call me N.

Socialist as a classical tactic But they know well, it was 75 years before the N. It's ironical Expo-members father chosse the N. Socialists to the democraical power When they chosse like a toy, so they call "It's democracy", when you began show their Fascist face, you are "N. Itis so simply silly by these freaks A story of democrat-masked league, undermine democracy instead Sleazy smear magazine gains prominent support Lies beginning at the first sight, although it is a Fascist magazine, under the "banner" of anti-Fascism a disgusting product of bad journalism has achieved considerable success in the Swedish media during the past spring and summer.

The magazine "Expo" has been supported by several prominent Capitalist Jewish Swedes, but is actually a sleazy product linked to militant Zionist extremists. The magazine claims that it is owned by a certain "Hill Foundation". However no such foundation has been registered with the appropriate authorities and either the foundation does not exist or its representatives are breaking the law.

It is certain that some of the contributors are known as criminals. But the magazine prefers not to give any real names of its contributors and editors with the exception of the publisher responsible under Swedish press law. The member of the editorial board Tobias Hübinette has at least five sentences by Uppsala district court..

Pedophile criminals formerly toy-boy Hübinette Hübsch und Nette, says die German Pedopfiles on his DVDs crimes includes illegal threats, sabotage and harassment. When he destroyed the cable TV system in a student area in Uppsala he claimed that TV was a tool of democratical system and that students should not look at TV at all. He has participated in political burglary and attacked banks guess how they fixing money. He has also participated in illegal threats against democratical opponents.

This is my answer. Exact the similar question was on any Homepages, for instance Antifa Hamm's pages Beyond the fascist role we detect the "Big Fascists" who rules the marionettes When Expo started in it was inspired by the British "Searchlight". The idea was - according to official declarations from the editor - to expose nazis and fascists, enemies to democracy, people who were prepared to use threats, intimidation and violence in their political struggle.

Two things, though, soon was evident: The target for Expo was not only these groups. The target included Blågula Frågor and everyone critical to the mass immigration and the multiculturalism project.

Expo itself had close ties to groups, ready to use threats and violence. One of their own editors, Tobias Hübinette, had been sentenced on those kinds of charges. So the real aim of Expo was something else than the proclaimed one. It was to combat any opposition to the Project. Why mention this small magazine? This is not just any kind of magazine!

It has been given a key position. When the mass media - television, radio, nation-wide daily papers - write about these matters, they quote Expo for the "truth". So whatever Expo writes may be given a wide publicity. Expo works not only through its articles but also by sending letters and acting behind the scenes.

For example, it was a letter from Expo that recently stopped the organisation MSG from acquiring membership in "Open Channel" a public access channel in Stockholm, for local TV-broadcasting. The recently elected board of directors at Expo includes people high up in the administration and with access to police files. Criminals and collaborators should be arrested! Don't make me laugh! What a shame we been forced to label it "democracy" How thus majority of people, thus living creators, stinky mass could be so incredible nonsense blind meanwhile all the enormous fraudulent process?!..

This is a glaring injustice!.. I wonder, what goes wrong by the juridical instruments How can I say?! It is very strange! You now, if you see all these incredible cases, nonsense attitudes What is concrete that you remember?

Are the provocators of Capitalist Fascist lobbies are really a ethnical group?! It's the overclass group, nobody can imitate such shurks The shurks are the masters 'cause they experinced a lot of cruel methodes since many years You can only suffer like many freedom fighters The judges of system who play dirty rolls It is extra incredible on Swedish justice-scenes that many foolish judges been corrupted by Jewish authorities and they play extra horrible rolls as pycho-proff doctor magister at policlinics I can not meet all the judges nor observate all the cases but I met many high-staff at Golf Club Tenerrife, they explained I can not explain here what they say on the corrpted colleges, so awfully shameful Court material look likes simetrical sences, reasons are too similarly Many papers of court been published by the Bonniers, Nordstedt Same mechanism publish as basic Zionist propagand material, too After impressed it by the democratical authorities of other countries?

If any true jurist goes to United Nations related commissions or the independent justice authorities, so we shall most interesting scandals Märta Pettersson and others who murdered by the "imported criminals" like Bengalian Zionist Mafia moblized in the EU; similarly recruitment cases Did you hear Osmo Vallo's two brothers and all other relatives are arrested, too The victims and witness been arrested instead of murderers Otherway, many freedom fighters forced to be jobless and living under minimal standards Most famous concret case is Stefan Dimiter Tcholakov who labelled as "laborious" and Work Rights fighters Jimmie Östergren, delegated adviser former grafiker Bengt Pettersson and Ahmed Rami, because of these bravehearts criticized the thieves by the Capitalist Jewish lobbies Laponians who fight for own mark and minority rights, therefore prisoned their representative character Olof T.

Hammar and hundreds of the anti-Imperialists who been registrated by the lobbies When a Fascist accuse them so judges punish the reviewers, immediately But when the oppressed people leave any accusation acceptance, can easily be refuseed The requests of them almost been absolutely refuseed They awoid of to show the real discrimination?!

Schindler's List was only a filmatic illusion, actually the true boss never gave a chance peace in communities You know, Bonniers, Wallenberg, Bilderberg-gangs and "Bulldogs" drive the Swindlers' lists, means all the honoured intellectuals been registrated on their computers But what a lucky I have been warned before!.

It's a modernised version of enormous hypocrisy Everybody watched on tv meanwhile druck Coca-Cola, chips, bonbons We have incredible reactions and collaborated feelings too, remember, we all cried when we watched on the Swindler's list, whole lies master-piece on scenes Where are the all good peoples now?!

Well, I see a positive case here on the Scandinavian Jewish DN, Expressen, Menorah pages; Maximum sentence for the desecration of cemeteries - an outrage which traditionally targeted Jewish cemeteries - was raised from 6 months' imprisonment to 2 years. Yes, the prisonment period raised in , Spring.

There is no any single case in SvekJa, means nobody sentenced, nobody improsined for desecrations.. But I'm coming from Skaane and I witnessed who targeted the cemeteries They were there and porovoced very succesful so they manipulated sitation Therefore there is no prisoner after this pharagraph ' cause they aimed change the rules It was before WW III, Jewish fanatics crashed own glass and won enormous generous compensation by the reasurance firms But their media manipulated the world by the help of american Imperialism so all the analphabets crying on every 30 September worldwide, every year like a crying festival, meantime the Zionist boss' laughing behind the windows This area demands the prejudiced scientists This is not the results of the football matches People need knowledge on biological developments Bur the lobotomies and sterilization methodes were only in last century?!

Only two tousand youngs become suicide in SvekJa Kingdom, two times been a short news.. Animal lover bourgeoisie have sex-partner-dogs, counts for identification and health rights, but not the discriminated persons For example after Warszawa pakt's collapse fleed manybiologs to the occupied Middle East, Australia, SvekJa and specially the laboratory workers sets on the jobs without any oppression A cunning mature, drives "Invandrar Publications" She explained that all these scientists had already one or two international languages what been respected I know a writer, know six or seven language but SvekJa system set him too the cleaner-catch boy courses Jolin replied this case too; "maybe the writer criticised the oligarchical targets But system need such families to follow the people and therefore she didn't go to the claenar courses and nor any language course although her vocabulary is worst when I compare with other immigrants Nowadays fixed this family a credit possbility by the lobbies and Swedish American authorities,looks like a support to publish weekly propagand bulletin, called "Sesam" Worst and most dangerous in the world But such chiefs are clever to use the regularly credits of system They must complete their education and integrate to the democratical values It means if you never been accepted as true citizen so you must think that your education is low, complete it If immigrated person is non-judaic originated must complete cources to be disher, even if man is professor..

But other immigrant who came from Warszawa and presented himself as academician, accepted to be professor wit´hout a true diplom.. If you criticize this dirty deal, riskable to be labelled that you collapsed on integration This is a nonsense market The masters of this neo-liberal "smiling fascist process" show no pardon Since many years the Swedish immigrant publications run by the fascist zionist readcteurs, collaborators and inseminate false imagination This is a insemination what the Zionist Fascists do against thesecond class people in Tel Aviv In SvekJa Kingdom, by this shurk-coup drivessame project Look at these pages, even the Laponians counts like the second class people and never discuss serious their minority rights, work rights by the industrial investigations of Kingdom They handled often like the Gypsies,more worst; they handled like prisoners on its own marks like the Palestinians who prisoned his own haoses there in the occupied Middle East Do you discussuor rights here on Immigrant pages?

Boldt have credit by Spaarbank and Nordea's Jew chiefs Because, Boldt-gang is the best flexible which uses like a condom against Human Rights According of these shurks there is no any Zionist Occupational Gang in the world, but Palestinians been counted as problematics Palestinians described like the immigrants there, what the oppressed people behandles here in SvekJa Kingdom Boldt and her lap-dogs manipulate the questions of immigrants and never answer thequestions although there is two pages for responses What Big Brother do, Swedish hypocrites just imitate it Not only this fetty imbecill's Sesam, all other creit-addicted papers administrations making copies of ordinary people's letters Members, so-called "edsvurna" by the Zionist lobbies!

But how you guess about the origins of these shurks?! How you can be so close to Jolin! This is biology, too; bio-physique Rainer is not immigrant.. Whose projects, whose rules? Unfortunately, a crow goes but another crow comes Betrayers love eacht other and they always have supporters by the financial lobbies Because all these liberalized instruments have both legal and illegal leagues, different faces on the different scenes They are suspicious in all cases, on all the connections Otherways I met an interesting gay, he talks perfect Persian like a true Iranian citizen, practiced around of Gulf This gay, Persian Zionist case enough to explain any connections between many Swedes Such "imported instruments" help to compare with the opprtunities and opportunists for example these persons systematically been discrimined: Staffan Ehnebom, Jimmie Östergren, Ahmed Rami, Ernst Rainer Holm regime critic worker, disappeared in Gaevle city just after May Day , Henrik Westander, Osmo Vallo murdered by police torture in Malmuu-city and his prisoned brothers, Tony Deogan and Anders Gustavsson both murdered by system supported violence leagues and prosecutors didn't accuse anyone because these poor boys weren't from bourgeoisie cathegories in the community and both criticized sytem by any articles before , Bengt Frejd, Olof T.

Nephew Stefan forced to be psyhico because one of the his relatives in Balkan were the anti-Zionist guerilla leaders One of the guerillas had same name forced for Independent Makedonia and jailed by false accusations of two Jewish judges from Bulgaria just after Guerilla leader had no possibility to defence himself, Jewish judges published only the false accusations, including fictive movements who leaned weapon from Germania under WW II.

Although many corrupted judges and prosecutors were the traitors, this power manipulated history; nobody succeed to choose what is right what is wrong by medial campaigns Guerillas, like "Uncle Tcholakov" sentenced without any minimal evidence.. We see another Tcholakov in Scandinavia, immgrated, but pursued and falled in incredible troubles This nephew Tcholakov, "immigrated heimatlos Stefan" borned in as Dimiter, become a brilliant academical carrier in Sofia university and fleed to SvekJa Kingdom, completed university points but prevented from work life, pursued, isolated, discriminated by the the Jewish registrators, lobbies, specially the collaborators of Clas Lilja "genetical-researcher Zionist clan" members in the Waexsjö city university I can add other figures, too; for example the victims from West Front like Robert Malecki as true Vietnam deserter and as second category; Jan Myrdal, Teddy John Frank, Frank Baude, Peter Bratt, his cell-shared-comrade Jan Guillou pissed off from lists because he is a multi-milliarder rich, reached to be droged creatur at last , Dagmar Hagelin been pursued by Zionist lobbies who collaborated with dictators of South America and murdered there by fascist military of Astiz..

Dagmar murdered because her father listed as Marxist and very interesting now, his family affected by persecution, all the relatives troubled similarly case and systematically hunting by the Zionist lobbies , Torsten Leander only this one pursued person compensed as symbolic maneouver , Work Rights Fighters Jimmie Östergren from Högdalen and his ombudsman Bengt Pettersson from Folks house Raagsved Ghetto district, Lilian Gustavsson who is mother to Anders, 17, murdered by torture methodes of bulldog Anders Carlsberg's fascist boys at Fyrshuset trainee center in Hammarby bourgeoisie area of capitol.

After that Anders Carlberg prized as Integration chief and poor mother Lilian still betrays by the Jewish manipulation center Expo's "professional liars" They hate the truth The profiteers of system hate human being We collected here hundreds of names Count please the victims of Estonia ferry, which used to transferring the nuclear weapons to the West and sinked by an explosion; prosecutors hunted the criticer intellectuals not the criminal propagandists of Jewish DN-Expressen-Menorah falsificators nor the boss of weapon markets Why thus people counts in two different categories and what is difference between two oppressed or only been registrated followed people I don't understand But you can notice much more if you visit Veritas Co.

Veritas fraud league is a computer and distribution which serve the falsificators, Swedes call him "Jankele Pirat kopiormästaren! What is the connection but with our tennisplayer monkey? They don't know anything and therefore we are on the duty, means their unknowledge is our gain Take these coverages back to the archives!..

Explain nothing there, outside;please! I'll do tanksgiving because I have only ond year to be retired.. My son and daughters already at AMS and their fiancees fixed places at Länsarbetsnämnden, Migration teater's integrationsverket.. It was difficult to be staff there, without any true exam, nor really job interviews We mustn't leave their situations on risk!.. But a woman who formated this explain she was been guilt, instead of the suspected persons Don't make laugh on such stories, please!

But folks insist to be solidarised with Bodil Margret Lindqvist Dod you know, why? Main European leftist parties changed themselves but traditionally hate clans of zionist imperialism didn'rt change the persecution process on the antiimperialists This is one of the reasons; yes, she was a famous member by Communist Party There are any related explains on her own homepages what she been attacked and therefore cleaned many pages..

An example about the first story pages of Bodil Margret Lindqvist: Maria Oilworkerson short reserv page: Kennedy Palme built a support page: Tere are many fanatics like Livets ord and other fascist lkeagues who attacking the anti-imperialists.

Bodil's works been attacked by Livets ord There are many server, like Maccabi Jewish staff and fake Anti-Fa homepages They still contunie to manipulate This is the true terror, advanced by technical support lobbies Here is the directly phone: Bodil Margret Lindqvist tel. My heart says; "No!.. Looak at all these swindler masters who have two-legs only difference between the other kind of piggs But if you insist to go on the last two legs, riskable that you can be sanctioned..

Did you heard that many people gone suicide? Anyway there are many people, even an ordinary list can take many pages of newspapers Advertisements are important than suicide victims, nowadays Hundreds of people gone suicide only in last year Bad english, according to the web administrations Worst than my chief's school english level But you know, I met this autor, a clever girl who can talk wonderful..

I mean, she is a successful person when she talks plenty fluently on other matters Yes, I asked her about this flat language She replied; "When I wrote in correct english, pissed off by the bourgeoisie dominated media" So, after this explain I checked it and witnessed that she has right Maybe we are living in a period there bourgeoisie living a social sickness like mass masochistical delusion system We piss off the normally attitudes Please, watch this clip, super irritable bad english..

She makes me laugh, too! Story teller aims it Otherwise, you are a living evidence that she succeed to make laugh you like any other pieces of this oligarchical system!.. He lived off state disability checks, carried his manuscripts in brown paper bags, and drank cup after cup of black coffee, which I poured for him from behind the counter of the coffee shop where I worked. He had one piece of advice for me: If you want to be a writer you must first read Othello.

Ray understood plot because he had lived and experienced it. He was a born writer. Over the years I've met a diverse collection of writers who have never been published or earned any academic credentials, yet whose claim to the title of artist is genuine.

These invisible writers are soldiers and bakers, convicts and salesmen, winos, hairdressers, firefighters, farmers and waitresses. Their only qualifications to literary authenticity are their writings and their desire to write. Often the only time they have is stolen time, and their private scrawls end up on cocktail napkins, penciled in the margins of receipts, on any piece of paper handy. I got to know Tom Carson during the first Gulf War, shortly after his platoon had been sent to Kuwait.

We never met in person. He had written to a co-worker of mine who had moved on, leaving no forwarding address. When I saw the U. We began a correspondence that lasted through the war and after he returned to Fort Benning, Georgia.

During a hectic two months, Lt. Carson wrote 39 poems. His themes were the regimented insanity of military life, isolation and loneliness, the wind and rain of his soul. Carson wrote his lines in rare solitude, in a barracks or a tent. During the day, he told me, the thoughts gathered in his head; he censored them but the forbidden words found expression anyway, for even the U.

Army cannot discipline the imagination. People imprisoned in stultifying, menial jobs can summon, with even a minimal command of language, something entirely private, unfettered and incalculably powerful. Most importantly, it is something of their own creation that cannot be taken away. The sense of purpose and identity that comes with being a writer, creator of a private world, can be life altering.

I've known truck drivers who are natural-born storytellers; fishermen who paint starkly beautiful word pictures of life on a crab boat in the Bering Strait. I met a barely literate ex-convict whose short story about losing his wife and child in a revenge killing for a gang crime he'd committed was the most heartbreaking thing I've ever read. I met a ex-alcoholic who wrote about being abandoned by her husband. In a few simple paragraphs this uneducated woman in her mids expressed a universal sense of loss in an entirely unsentimental fashion; something that cannot be taught in any MFA program.

My own father, a novelist who was never published, once wrote about being fired for writing on the job — a chronic problem in his lifetime. He worked on an assembly line in a factory that manufactured radios, and the foreman caught him writing one day while the neglected radio parts moved past him on the belt.

It was my salvation. The world can deny me all other employment, and stone me as an ex-convict But as long as I write whether it's published or not, I'm a writer. Writing, for Celia, was a way of being elsewhere, of undoing, undreaming, her mundane daily life. The monotony of her job and the deadening rituals she performed daily were the inspirations for the poems she scribbled on used order tickets.

To hate your job and do nothing about it is a failure of imagination: A Frenchman I know who was a maitre d' at one of the Washington's finest restaurants, possesses a novel he composed in the twilight time between the lunch rush and the dinner hour.

His joy on writing it was immeasurable. That it may never be published did not faze him. The point is that he created it. I've often looked for my old playwright friend Ray's name in print, but have never seen it. I imagine him sitting in a coffee shop somewhere, brow furrowed as he revises lines of his latest play, completely absorbed in the world of his characters.

I'm sure it frustrated Ray at times, that his work went unrecognized, but it never occurred to him to quit; just like it would never occur to him to stop breathing. It is not strictly a tragedy that Ray's plays, the maitre'd's novel or Celia's poems remain unpublished.

Much of the work comes into being for private reasons of the heart. If every sentence that was written was printed and bound we would drown in a sea of words — as it is, thousands of books are hastily published, barely read and forgotten. Writing itself is the aim, for it is writing, not publishing, that transforms individual human experience. To write, even in obscurity is worthwhile. As Samuel Becket put it, writing is a way of leaving "a stain upon the silence.

Wonderful described and we are listening a kind of the "stain upon the silence", just here These main figures threat free speech Propaganda chief at the Zionist prop centre eXpo Drivande bakom eXpo under många år. Blev under talet provokator medlem i socialistiska partiet som manipuleade de lättsinniga bastarder omkriung den siondominerade svenska falska vänstern. Ledande inom Afa, falska Antifa som bildades direkt af judiska fascister. Nära samröre med eXpo-redaktörerna Hübinette och Flyckt Ledande inom sionistiska Afa ligan.

Nära bekant med eXpo-journalisten Anders Carlqvist. Dömd för brott flera gånger, bland annat olaga intrång. Anders Carlqvist alias Peter Karlsson: Går under namnet Peter Karlsson. Har varit ledare för Afa och är dömd för ofredande sedan han sparkat ner en meningsmotståndare. Även dömd för våld mot tjänsteman. Aktiv i både AFA och eXpo. Ingår i eXpos styrelse sedan Medlem i judedominerade syndikalistiska fascisthärvan. Nära kopplaren till Mikael Ekman.

South Korean importerad apa och Afa-ledare och eXpos förste redaktör. Dömd för sabotage, uppvigling, grov uppvigling, förtal, ofredande och skadegörelse. Murderer assassinated two Iraqian revolutinaries.. Utgivare av den manipulativa tidskriften Svartvitt som finansieras av svenska skattebetalare och där även eXpo ingår. Ingår i eXpos styrelse. Because the Zionist Imperilaism is threat against the all humanist values Human Rights in the occupied Middle East: Some figures prized sometimes Han tänkte att han bara har en enda väg till de fattiga kvarlämnade medlemmarna i familjen, att acceptera scenariet så att krediteras..

Om man bara känner den judaiserade svenska satellite regimen kan fatta vad som avtalades under så så längre tid, exakt fyra månader bakom ståldörrar, annars funnits inte en minsta koppling till assassionation, inte heller til de vittnenas förklaringssätt Eftersom jag kommer från Tel Aviv förstår noga vad som gäller i sådana fall..

Masses been used for experimental aims There are many different methodes like Microchip Implants, Mind Control and Cybernetics - Are there any well knowing examples? Which country avanced on such dirty methodes? Are you from Scandinavia, so we can talk on Sweden for instance Yoneji Masuda, "Father of the Information Society," stated his concern in that our liberty is threatened Orwellian-style by cybernetic technology totally unknown to most people.

This technology links the brains of people via implanted microchips to satellites controlled by ground-based supercomputers. Brain electrodes were inserted into the skulls of babies in without the knowledge of their parents. In the s and 60s, electrical implants were inserted into the brains of animals and humans, especially in the U. Mind control MC methods were used in attempts to change human behavior and attitudes.

Influencing brain functions became an important goal of military and intelligence services. Thirty years ago brain implants showed up in X-rays the size of one centimeter. Subsequent implants shrunk to the size of a grain of rice. They were made of silicon, later still of gallium arsenide. Today they are small enough to be inserted into the neck or back, and also intravenously in different parts of the body during surgical operations, with or without the consent of the subject. It is now almost impossible to detect or remove them.

It is technically possible for every newborn to be injected with a microchip, which could then function to identify the person for the rest of his or her life. Such plans are secretly being discussed in the U. In Sweden, social democratical capitalist hypocrites, also Prime Minister Olof Palme gave permission in to implant prisoners and Data Inspection's ex-Director General Jan Freese revealed that nursing-home patients were implanted in the mids.

The technology is revealed in the Implanted human beings can be followed anywhere. Their brain functions can be remotely monitored by supercomputers and even altered through the changing of frequencies. Guinea pigs in secret experiments have included prisoners, soldiers, mental patients, handicapped children, deaf and blind people, homosexuals, single women, the elderly, school children, and any group of people considered "marginal" by the elite experimenters.

The published experiences of prisoners in Utah State Prison, for example, are shocking to the conscience. Today's microchips operate by means of low-frequency radio waves that target them. With the help of satellites, the implanted person can be tracked anywhere on the globe. Such a technique was among a number tested in the Iraq war, according to Dr. Carl Sanders, who invented the intelligence-manned interface IMI biotic, which is injected into people. Earlier during the Vietnam War, soldiers were injected with the Rambo chip, designed to increase adrenaline flow into the bloodstream.

When a 5-micromillimeter microchip the diameter of a strand of hair is 50 micromillimeters is placed into optical nerve of the eye, it draws neuroimpulses from the brain that embody the experiences, smells, sights, and voice of the implanted person.

Once transferred and stored in a computer, these neuroimpulses can be projected back to the person's brain via the microchip to be reexperienced. Using a RMS, a land-based computer operator can send electromagnetic messages encoded as signals to the nervous system, affecting the target's performance. With RMS, healthy persons can be induced to see hallucinations and to hear voices in their heads.

Every thought, reaction, hearing, and visual observation causes a certain neurological potential, spikes, and patterns in the brain and its electromagnetic fields, which can now be decoded into thoughts, pictures, and voices. Electromagnetic stimulation can therefore change a person's brainwaves and affect muscular activity, causing painful muscular cramps experienced as torture. The NSA's electronic surveillance system can simultaneously follow and handle millions of people.

Each of us has a unique bioelectrical resonance frequency in the brain, just as we have unique fingerprints. With electromagnetic frequency EMF brain stimulation fully coded, pulsating electromagnetic signals can be sent to the brain, causing the desired voice and visual effects to be experienced by the target. This is a form of electronic warfare. Thus, if he were ever kidnapped, a radio wave with a specific frequency could be targeted to his microchip.

The chip's signal would be routed through a satellite to the computer screen of police headquarters, where the Prince's movements could be followed. He could actually be located anywhere on the globe. The mass media has not reported that an implanted person's privacy vanishes for the rest of his or her life.

Using different frequencies, the secret controller of this equipment can even change a person's emotional life. Sexuality can be artificially influenced. Thought signals and subconscious thinking can be read, dreams affected and even induced, all without the knowledge or consent of the implanted person.

A perfect cyber-soldier can thus be created. This secret technology has been used by military forces in certain NATO countries since the s without civilian and academic populations having heard anything about it.

Thus, little information about such invasive mind-control systems is available in professional and academic journals. The NSA's Signals Intelligence group can remotely monitor information from human brains by decoding the evoked potentials 3.

Prisoner experimentees in both Gothenburg, Sweden and Vienna, Austria have been found to have evident brain lesions. Diminished blood circulation and lack of oxygen in the right temporal frontal lobes result where brain implants are usually operative. A Finnish experimentee experienced brain atrophy and intermittent attacks of unconsciousness due to lack of oxygen. Mind control techniques can be used for political purposes. The goal of mind controllers today is to induce the targeted persons or groups to act against his or her own convictions and best interests.

Zombified individuals can even be programmed to murder and remember nothing of their crime afterward. Alarming examples of this phenomenon can be found in the U.

This "silent war" is being conducted against unknowing civilians and soldiers by military and intelligence agencies. Since , electronic stimulation of the brain ESB has been secretly used to control people targeted without their knowledge or consent. All international human rights agreements forbid nonconsensual manipulation of human beings — even in prisons, not to speak of civilian populations.

Under an initiative of U. Senator John Glenn, discussions commenced in January about the dangers of radiating civilian populations. Targeting people's brain functions with electromagnetic fields and beams from helicopters and airplanes, satellites, from parked vans, neighboring houses, telephone poles, electrical appliances, mobile phones, TV, radio, etc. In addition to electronic MC, chemical methods have also been developed.

Mind-altering drugs and different smelling gasses affecting brain function negatively can be injected into air ducts or water pipes. Bacteria and viruses have also been tested this way in several countries.

Today's supertechnology, connecting our brain functions via microchips or even without them, according to the latest technology to computers via satellites in the U. The latest supercomputers are powerful enough to monitor the whole world's population. What will happen when people are tempted by false premises to allow microchips into their bodies?

One lure will be a microchip identity card. Compulsory legislation has even been secretly proposed in the U.

Are we ready for the robotization of mankind and the total elimination of privacy, including freedom of thought?

How many of us would want to cede our entire life, including our most secret thoughts, to Big Brother? Yet the technology exists to create a totalitarian New World Order. Covert neurological communication systems are in place to counteract independent thinking and to control social and political activity on behalf of self-serving private and military interests.

When our brain functions are already connected to supercomputers by means of radio implants and microchips, it will be too late for protest. This threat can be defeated only by educating the public, using available literature on biotelemetry and information exchanged at international congresses. One reason this technology has remained a state secret is the widespread prestige of the psychiatric Diagnostic Statistical Manual IV produced by the U.

Psychiatrists working for U. This psychiatric "bible" covers up the secret development of MC technologies by labeling some of their effects as symptoms of paranoid schizophrenia. Victims of mind control experimentation are thus routinely diagnosed, knee-jerk fashion, as mentally ill by doctors who learned the DSM "symptom" list in medical school. Physicians have not been schooled that patients may be telling the truth when they report being targeted against their will or being used as guinea pigs for electronic, chemical and bacteriological forms of psychological warfare.

Time is running out for changing the direction of military medicine, and ensuring the future of human freedom. It is mailed to all medical students of Finland and all Northern Finland medical doctors. This is a kind of "state terror" because of the official poermission oof the authorities when the Jewish capitalist lobbies demand This is like a tradition, many Jews hate human being and Zionist Imperialism drive such "legalized Fascist" projects on the masses and they already advancing to collaborate with all kind of authorities who are willing to be corrupted De corruptsugnasjukhusanställda lämnade laboratorie så enkelt irriterande sättet både i Karolinska och Huddinge En lagstiftade liga, poliskåren alltså; som sådan myndighet borde inte stjäla hela kartlägningen och inte skulle vara som enorma dataintrång, menar du; jag förstår Varför då sådana poliser nästan rannsakat hela sjukhusfilialen i Scandinavia?

He should use his brain and accept that he is most fit candidate to kill anybody and best costed one is Anna You now, if you see all these incredible cases, thick-headed attitudes Read two different cover of assassinations for example one victim called Daniel WRETSTRÖM and second one Tony DEOGAN; so you'll be shocked if you discover many incredible freakness, parallel points; for instance how the prosecutors and judges corrupted by financial lobbies and how all the gang members released, how the evidences disappointed, witnesses forced to go in silence or they disapponted, too Look at all these masters of swindler who have two-legs only difference between the other kind of piggs Hundreds of people commit suicide only in last year But I can sing!..

Is it really barbar against the detaineed too what we witnessed in Goetheburg? The aim of the trials — to substantiate the police story and make a harsh example of the defendants — was achieved by flagrant manipulation.

Police officers who had never met the accused gave testimony; newsreel videos were manipulated one had a new soundtrack dubbed on and contained 25 edits in a three-minute sequence ; paving stones were passed around as evidence in each trial even if the charges were not related to stone-throwing.

If the police or the court regarded the accused as a political activist, as opposed to 'non-political', it resulted in a longer sentence. He was not accused of stone-throwing or vandalism and he denied waving. Rioting between police and protesters was already going on when this man was arrested. The police told the court that the year-old had been under surveillance for weeks prior to the demo, 'proving' he was involved in 'subversive activities'. His lawyer was told that the police had no film of the events, which could have helped in his defence.

Yet, in later trials, the police produced film clips from these same events. In the first trial against this 'centre', eight young people were each given three to four years in prison for "inciting violent riots".

The Court of Appeal later halved their sentences, amending the charge to "assisting violent riots". The evidence produced was extremely weak. From an apartment these youth had sent ten mobile phone text messages to a maximum 62 recipients. Three of the messages were "important" according to the court. But all were sent hours before the clashes between police and activists outside Hvitfeldtska.

The only person found by the police to have received the messages was the 20 year-old 'waving' activist. The Court of Appeal claimed that those sentenced had "similar ideological opinions and felt a strong distrust towards the police", referring to books or leaflets found in their houses.

Anyone could register to get text messages from the information centre, and its equipment consisted of one computer — despite police talk of an "advanced and secret command centre".

The purpose of the centre seems rather to have been to warn demonstrators to avoid conflict with the police. It was definitely not illegal. Teenagers were given two to three years in prison, longer than for neo-Nazis convicted of violent crimes one to six months , rapists or other real criminals. In Seattle the longest jail term was nine days, compared to an average of one year and three months in Goetheburg's first 30 convictions.

Among those now in prison is Hannes Westberg, the activist almost killed by police when they tried to break up a peaceful Reclaim the Streets party in a park. The policeman who fired the gunshots has been cleared.

The first demonstration against the courts was organised on the initiative of Rättvisepartiet Socialisterna, with others, in September. New books, TV programmes and a new network have focused on the injustice of the legal proceedings.

This has even been reflected by the High Court rulings late this spring. The High Court tried to achieve some 'reconciliation', acting in a more neutral manner than the lower court.

It lowered the sentence of one activist from 20 months to four months, deciding that he could not be responsible for later violent riots. Masked paramilitary police with automatic weapons attacked the school. They forced people out of their sleeping bags and made them lie face down in the schoolyard for more than an hour in pouring rain.

The police were violent, shouted abuse and threats, events chillingly repeated in the bloody storming of a school by Italian police in Genoa one month later. The trial of the police officers in Gothenburg is intended to improve the reputation of the courts, but after a delay of almost a year it will not nearly be enough.

The government's response to Goetheburg has been to strengthen the repressive apparatus of the state. In contrast to Genoa, no senior police officers were replaced. Of course, the minister is the guiltiest person. The stone-throwing was the spontaneous reaction of some anarchists and a section of youth against the police violence. The truth is that the police considered banning the biggest of the peaceful demos, with 20, participants on the Saturday morning 16 June.

Under discussion are proposals to ban the wearing of masks on demonstrations, the use of emergency police forces, water cannon and teargas. Tighter border controls is another proposal, linked to the propaganda about 'foreign professional criminals' in the riots.

Yet only four of the 71 prosecuted in Gothenburg are non-Scandinavians.

... Och så sätter jag dit nya utropstecken men den här gången vid metaforer och dikter som jag redan nu, på Kastrup, vet att jag inte kommer att komma ihåg. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner, sex homo arabiska annika amour escort. It is like going into a garden full of flowersbut you just wanna have a special smile of a special rose. Because the Zionist Imperilaism is threat against the all humanist values Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. During the period Ashanti announced metallurgical test work results, which demonstrated encouraging recoveries.

Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv.

I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot?

Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare.

Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar.

Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta.

Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka..

Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång. Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter.

Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas! Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike.

Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt. Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle.

En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom. Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt.

Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne.

Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor.

Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen. Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria. Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer.

Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:. Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po? Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen.

Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden.

Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten.

Annat än död, ondska och terror. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades.

Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det. Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen.

Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt.

Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien.

En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året.

Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark. En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk.

Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen. Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände.

Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet.

Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget. Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz.

Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen.

Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt.

Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl. Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård.

Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator.

De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget. De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en!

Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt. För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus.

Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö. Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna.

Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus. Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision.

Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt. Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång.

De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal.

Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde. Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup.

Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin?

Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod. Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt.

Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt. Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej.

Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel.

Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum.

Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat.

Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta. Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på.

Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit.

Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner. Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare …. Ibland skriver jag debattartiklar. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på. Och nästan varje gång inträffar samma sak: De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön.

Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve. En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: Vad det handlade om?

En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten. Det är en märklig föreställning. Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara och är inte i närheten av att ge jämtarna en match.

Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall. Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga — och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek — mitt fotbollshjärta gläds.

Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset.

Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in. Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla. Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist.

Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot.

Jag får detta i tankarna när jag läser om de senaste identitetspolitiska turerna i Sverige. Fel människor hade, enligt BC, bjudits in, debattörer med fel hudfärg och fel åsikter. Så förvandlar sig alltså uttalade normkritiker till rena kommissarier, en bisarr utveckling som också gått att skönja i Malmö på sistone. Janzons idé, att använda normkritiken som ett verktyg att analysera även det egna företaget med och inte bara svälja den okritiskt, fick skarpa mothugg och ingen av hans chefer ville ställa upp på intervjuer om företagets mångfaldsplan och hur denna omsätts i praktiken.

En fråga som ställdes var följande: Hur har då denna galenskap blivit möjlig? Ja, en som försökt analysera det hela är sociologen Göran Adamson. I sin intressanta bok, Svensk mångfaldspolitik — en kritik från vänster , analyserar han hur en i grunden god tanke, mångfald, lätt blir reaktionär när den upphöjs till ideologi med mångfaldsplaner som ska följas till punkt och pricka. Som med normkritiken, alltså, som när den förvandlas till en ideologi vi alla okritiskt ska böja oss inför, blir motsatsen till det den var tänkt att vara: Hur det gick för Adamson?

I samma ögonblick som han publicerade sin bok, tvingades han bort från Malmö Högskola …. Det finns idag all anledning att höja beredskapen vad gäller försvaret av takhöjd, både inom public service och vid våra högskolor och universitet.

I början av september var jag på en litteraturfestival i Collioure, den lilla franska staden vid gränsen till Spanien där diktaren Antonio Machado dog i februari efter att ha flytt Francos trupper. Jag var där, inbjuden tillsammans med Katarina Mazetti och Björn Larsson, båda storsäljande i Frankrike, och det var signeringar och samtal inför en nyfiken och intresserad publik på stadens lilla torg; tre fina dagar med intressanta möten.

På flyget hem från Montpellier hamnade jag längst bak tillsammans med Katarina M. Precis när jag hade satt mig ner upptäcker jag att kvinnan i det unga paret framför oss sitter med min kriminalroman Casal ventoso i sina händer, berättelsen om hur det gick till när heroinet kom till Malmö sommaren Det är den franska utgåvan, ser jag, och ingen köpebok utan ett biblioteksexemplar. Jag blir lite stolt, så klart, och nämner det för Katarina vid min sida, för vilken liknande saker säkert är vardagsmat eftersom hon sålt mer än en miljon böcker bara i Frankrike.

Själv kan jag inte ta blicken från den unga kvinnan och studerar noga hur hon läser min bok. Först intensivt några sidor sen lägger hon den åt sidan.

Sen läser hon på ett annat ställe i boken, lika intensivt, och visar därefter viskande partiet för sin vän vid sidan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det hela men bestämmer mej till sist för att — när vi går av planet — säja att det är jag som är författaren till opuset hon håller i handen. Då tittar de på mig med djup förvåning men mer som om jag vore en dåre än i nåt slags beundran.

De får inga ord över sina läppar och jag fyller på lite med vem jag är, var jag bor och att romanen utspelar sig i Malmö, Köpenhamns grannstad. Men ingenting biter, verkar det som. De frågar ingenting, de packar bara ihop sina saker och går sedan ut ur planet samtidigt som jag går bakom dem och känner mej lite lätt fånig.

Och när jag några minuter senare tvingas springa förbi dem inne i avgångshallen, eftersom jag tror att min väska förväxlats med en annan persons, flyttar mitt medvetande in i deras huvuden och jag ser mig själv med deras, det unga paret, ögon: Där är han igen, dåren från planet, le fou, som låtsas att han är författare!

Nu vill jag passa på att lyfta fram hennes debut också, Den ryska sjalen, som jag precis läst, en kort kärleksroman skriven med samma stilistiska säkerhet och minimalistiska auktoritet som Blodapelsin. Det är en underbar liten berättelse, utmärkt balanserad där allt kommer med i förälskelsebågen; ingenting blir naturligtvis sämre av de levande dialogerna — ett antal barndialoger också — och en lite torr men levande humor. Vogel är inte heller främmande för bruket av kongeniala metaforer, även det behärskar hon: Vad kan man säja mer?

Det finns ingenting mer att säja. Det enda som återstår är generad tystnad. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk. Både omslaget och förlagets namn bidrog till att boken hamnade långt ned i en av mina ska-läsa-sedan-högar som lätt blir kommer-aldrig-att-läsa-högar.

Och då och då när jag skymtade den där boken kände jag det där lilla, gnagande dåliga samvetet. Jag hade ju i ett mail lovat författaren att läsa.

Och så en dag, nu i augusti, tar jag fram den och börjar läsa, rädd för att det inte ska vara bra men blir — begistrad! Den knappa stilen, den befriande humorn, Vogels mod när hon så känsligt och nyanserat fångar en flickas upptäckt av den egna sexualiteten; jag blir glad och imponerad, det är bra litteratur rätt igenom och det märks att författaren vägt inte bara orden utan också kapitlen och dialogerna i små guldskålar ty hela romanen sitter ihop på ett vackert och verkningsfullt sätt.

Ingenting blir naturligtvis sämre av att hon använder sig av en spännande kontrastverkan genom att spela ut den lilla skånska småstaden mot stora, äventyrliga Köpenhamn.

När jag skriver ett mail till henne och uttrycker min entusiasm frågar jag henne också hur Bonniers och Norstedts kunde tacka nej till detta. De har inte sett det, svarar hon och berättar vidare att hon valde att ge ut boken på eget förlag, Aglaktuk, som hon äger tillsammans med sin syster. Och då tänker jag: Aj, så många läsare som kommer att gå miste om denna pärla ty så funkar den svenska bokmarknaden, små förlag som Aglaktuk och Klorofyll har inte en chans att nå ut via de stora distributionskanalerna.

Beställ alltså direkt från Aglaktuk. Den första juli gick pappa bort, 89 år gammal. Några veckor senare delar vi upp sakerna i hans lilla lägenhet i Sabbatsbergsbyn, jag och mina syskon: Pappa kunde vara hemlighetsfull, teg om mycket som han hade varit med om. Det tänker jag på när jag hittar Piet Heins Gruk fra alle aarene , under pseudonymen Kumbel, i en av hans bokhyllor. Att pappa, min pappa, var en Gruk-älskare, att han älskade Heins geniala gubbar och verser!

Det borde inte förvåna mej, naturligtvis, eftersom pappa älskade vers och var en mycket god versmakare gav bland annat ut julklappsrimsboken Verser i juletid, hjälpreda för julklappsrimmare ; Gedins förlag, tillsammans med Claes Grill och Christer Mannerfelt men jag blir ändå lite ställd.

Och njuter av den mästerlige Hein på min balkong, som av ett dyrt årgångsvin, gruk för gruk, med pappa som en liten papegoja på min ena axel:. Efter begravningen av pappa i Hedvig Eleonora, där han en gång i tiden gifte sig med mamma med mej i magen inför Ingmar Bergmans far, kör jag till Skåne igen med bilen full av pappas grejer.

Nån dag senare är jag i vår sommarstuga på Bjäre. När jag går förbi ett foto på pappa och mej och min bror, inramat och hängande på väggen i en rund ram, rasar det i golvet, ett foto jag alltid älskat eftersom pappa ser så vacker, stolt och lycklig ut på det.

Själv ser jag sur ut, sannolikt för att jag just fått en en lillebror. Det är vi tre på fotot. Det fotot har hängt på väggen i vår sommarstuga i över fyrtio år utan att någonsin ha lossnat från sin spik. Men nu, nån dag efter pappas begravning, rasar det i golvet med en smäll. Några veckor efter begravningen får jag ett vackert brev om pappa från Peter Nobel, vän till mina föräldrar när de läste i Uppsala alla tre på femtiotalet.

Han beklagar sorgen och skriver dessutom fint om mina böcker. Han berättar också att han fick sitt brev till mig i retur och att han först skickat det till en annan Fredrik Ekelund, som det visade sig.

Jag läser Madame Bovary för andra eller tredje gången och känner Flaubertfebern stiga i mig, en beundran kombinerad med fascinationen inför hur mycket man han! Det är också en känsla av absolut tillit till författaren som fyller mig, jag känner och vet att det inte finns något poröst, ogenomtänkt någonstans i texten, ja att allt, precis allt, är som av guld.

Visst är det hans berömda skalpell, det vassa, skoningslösa och detaljrikedomen men det som slår mig mest är balansen mellan partierna med flödande detaljrikedom och plötsliga minimalismer.

Som när Emma och Charles får en dotter, allt avhandlat på en halv sida samtidigt som Flaubert just skämt bort läsaren med långa, målande beskrivningar av hus, matsalar, ansikten och landskap, sida upp och sida ned. Men här går det undan: Elle accoucha un dimanche, vers six heures, au soleil levant.

Hon vände på huvudet och svimmade. På Foucaults sista föreläsning den våren, den 24 mars, satt jag långt fram i salen och la märke till hur förkyld han verkade vara men tänkte inte mer på saken. Han var som vanligt bländande och trollband alla med sina ord men inte bara det utan också, tror jag, med sin märkliga uppenbarelse: Några månader senare, i juni, dog han. Men det förstod inte vi då. En god vän som också gick på föreläsningarna hävdade att Foucault hade tänkt ihjäl sig. Någon i det läkarlag som hade tagit emot Foucault hade, enligt min vän, påstått detta.

Kan man verkligen tänka ihjäl sig? Han kunde nog det i alla fall. Guibert, som var nära vän till Foucault, och uppmanades av filosofen att bränna de manuskript som inte var riktigt klara något han lyckligtvis inte gjorde, det som sedermera, om jag uppfattat saken rätt, blev de sista delarna av Sexualitetens historia , skildrar deras sista möten med värme och kärlek men också med ruggig klarsyn den dödsångest som Foucault hade och som Guibert själv visste att han skulle drabbas av i sinom tid ty han visste redan då att han själv var smittad: Det är en märklig debatt som blossat upp i Sverige kring det islamistiskt inspirerade plagget.

Och det märkliga ligger i vissa feministers Schyman bl a oförmåga att se plaggets förtryckande natur. Det är inte vanliga muslimer som klär sig i burkini, det är islamister som gör det och det görs med en vilja att styra samhället i islamistisk riktning könsapartheid osv och inte sällan med en vilja att provocera den sekulära omgivningen.

Varför, till exempel, lägga sig på stranden nedanför Promenade des Anglais i Nice, i burkini några veckor efter den jihadistattack som tog livet av 84 människor? Det är i mina ögon obegripligt och vittnar om en uppenbar brist på empati, på nästan samma vis som det skulle ha varit att lägga sig på en klippa på Utøya med hakkorsbindel på armen några veckor efter Breiviks terrorattack.

Ja, jag veeet, burkinin är inte en burka men den är släkt med det plagget, därav namnet. Att förbjuda burkinin är emellertid att gå för långt. Vill man, som Dilsa Demirbag-Steen skrivit om burkan, gå omkring i grodmansdräkt på stan ska man få göra det. En aspekt som dock alltid glöms, framför allt av radikalfeminister, när slöjan, niqaben, burkan, hijaben osv kommer på tal är att dessa plagg inte bara kränker dem som bär dem eftersom de är symboler för ett religiöst och patriarkalt förtryck utan också, inte minst, kränker alla män, också.

Det är paradoxen med denna religiösa idioti: Ibland springer man på meningar som vittnar om litteraturens oerhörda förmåga att göra oss större, mer seende. Som denna, i Kristoffer Leandoers fina, nyutkomna De försvunna böckernas bibliotek: Det finns en olycklig polarisering mellan Danmark och Sverige, politiskt.

Och den bygger på två klichéartade felsyner, den danska om Sverige som ett fånigt, politiskt korrekt förbudsland , den svenska om Danmark som ett ruttet, rasistiskt konungarike; Lena Sundströms klena Världens lyckligaste folk är ett praktexempel på de svenska fördomarna om Danmark. Men — och det är detta men som utgör den danska paradoxen — Danmark är sannolikt ett mer integrerat land än Sverige och, inte minst, ett land där debatten förs öppnare, mer ärligt — om än råare — än i Sverige.

Den ängslighet som blivit standard inom svenska media finns inte på samma sätt i Danmark, varför det uppstår ett helt annat drag i debatten. Och tittar man historiskt på de två länderna, visar det sig att Dansk Folkeparti kommer ur klassisk missnöjespolitik Glistrup , SD ur klassisk högerextremism till och med en nazistanstruken sådan. I Sverige har upp emot 15! I Danmark ingen alls och kanske går det att se som att locket på-mentaliteten i känsliga frågor hos oss, tvingar ut folk i träskmarkerna.

Svensk präktighet och moralism står mot dansk pragmatism och humor och den som såg det sista avsnittet av Belinda Olssons Debatt förra hösten, förstår kanske vad jag menar. Jag skämdes å flera av de svenska debattörernas vägnar men kände desto större respekt för flera av de danska.

Ja, kanske går motsättningen mellan svenskt och danskt att reducera till följande: Anledningen är att hon under en lunch med kulturchefen, Rakel Chukri, anser sig ha blivit tagen i örat för att hon på sitt eget vis skrivit om händelserna i Köln på nyårsnatten, invandring, mångkultur och islam. Om, jag skriver OM jag var ju inte med på lunchen och har bara Heberleins ord det är så som Heberlein skriver, är det en skandal och då borde kulturchefen tas i örat av Sydsvenskans chefredaktör ty Ann Heberleins åsikter är inga märkliga åsikter, har ingenting med fascistoida, rasistiska föreställningar att göra.

Om det är som jag misstänker — OM igen, alltså, jag var inte med på lunchen… — är det Heberleins modiga krönika i Sydsvenskan efter händelserna i Köln på nyårsnatten som spökar. Heberlein spekulerade i att det var kulturskillnader som låg till grund för de sexuella trakasserierna i centrala Köln. Poängen i den var att det var män med bakgrund i kulturer med en helt annan, reaktionär kvinnosyn som låg bakom trakasserierna. Låt mig slå fast det. Ett problem med män formade av en kultur, där kvinnan är ett objekt, som ska vara intakt på bröllopsnatten, och som är till för mannen.

Där framgår tydligt hur efterbliven synen på jämställdhet och homosexualitet är i Mellanöstern, till exempel, men hur ett land som Sverige ligger i topp i synen på dessa frågor. Men Heberlein fick alltså löpa gatlopp i medierna, tvingad till detta av bland annat Rossana Dinamarca.

Några månader efter händelserna kungjorde den tyska polisen att av förövare i Köln hade sin bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Heberlein hade rätt, Dinamarca fel. Men tror nu någon att en Dinamarca skulle gå ut och beklaga att hon hade fel och be Heberlein om ursäkt, så är det bara att glömma. I den här typen av frågor invandring, islam, mångkultur är inga tillmälen längre för grova och ursäkter finns inte på kartan.

Dock är min förhoppning och övertygelse att Heberlein går stärkt ur den här typen av strider. Hon verkar vara av det rätta virket och det är intellektuella av just det orädda slaget som Sverige behöver för att debatten ska bli frisk och meningsfull. Jag är i New York en dryg vecka för att vandra i malmöförfattaren Gösta Larssons fotspår, mannen som emigrerade till USA och slog igenom over there med två romaner om arbetarmiljöer i Malmö, Our Daily Bread och Fatherland, farewell!

Inte minst rosades Larssons engelska ty märkligt nog skrev han sina romaner på engelska , som ansågs hålla hög klass. Det stora genombrottet kom med Ships in the River , en roman om hamnarbetarna vid Hudson River som Warner Brothers ville filmatisera, ett anbud Larsson till sist — av outgrundliga skäl — tackade nej till. Resten av hans liv blev ett fall nedåt och slutade med självmord i februari , på exakt samma vis som Dagerman igentejpad bil, garage.

Men nu är det maj och jag vandrar omkring i Brooklyn på jakt efter en av hans New Yorkadresser. Allt är platt och stekhett och jag går vilse i kvarter med ortodoxa judar där alla män och pojkar är klädda likadant. Till sist, efter en och en halvtimme, är jag tillbaka vid utgångspunkten och tar istället tunnelbana och kommer till sist, äntligen, fram till S: Mission accomplished och när jag går därifrån frågar jag ett medelålders par ifall det går att gå över Brooklyn Bridge.

Ja, svarar de och pekar ut en väg till bron de tycker att jag ska ta. Och den tar jag, Atlantic Avenue. Men efter en stund frågar jag på nytt, en yngre man, samma sak, ifall det går att gå över Brooklyn Bridge och det är när jag hör honom säga ja som jag förstår att jag ställt frågan en andra gång, inte för att jag misstrodde det medelålders paret utan bara för att jag ville prata med en främling, höra en annan människas röst, som jag inser att jag nu, vid sextiotvå års ålder, är precis likadan som min älskade farbror Torsten, som alltid skulle prata med alla.

Hjalmar Gullberg, alltså, farbror Torstens favoritpoet: Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så. Jag står vid ett övergångsställe i hörnet av Fifth Avenue och 36, East Street.

Det är, som alltid under dagtid på den här delen av Manhattan, en sanslös energi i trafik och människorörelser — allt andas kraft. Det är då det händer, det som skulle kunna vara en scen i en Woody Allenfilm men som är ren och rå IRL-verklighet. Från andra sidan, mot röd gubbe, beger sig en kvinna ut i trafiken. Hon har en munkkåpa som hon dragit upp över huvudet och mörka solglasögon och ser sig inte för åt något håll.

En kvinna som leker rysk roulette med sitt liv? Bilarna svischar förbi henne. Jag börjar med Ashbery redan på Kastrup och ser i boken att jag satt utropstecken för ett antal metaforer på flera ställen. Men det är ingenting jag minns.

Jag minns inte en enda dikt av Ashbery. Har jag verkligen läst detta tidigare? Är det möjligt, frågar jag mig och suckar över en hjärna som har så dålig koll på vad den en gång bearbetat och, som det verkar, till och med jublat över. Och så sätter jag dit nya utropstecken men den här gången vid metaforer och dikter som jag redan nu, på Kastrup, vet att jag inte kommer att komma ihåg.

Då glider ett kvitto ut ur boken. Från Strand Books, den fantastiska bokhandeln på , Broadway. En svart dag för Europa. Extremhögern och delar av vänstern jublar. Två världskrig, alltså, men engelsmännen tycks inte ha lärt sig ett skvatt av historien. Fredagen den 14 maj gick journalistlegendaren Richard Guston bort. Han flyttade till Paris i slutet av talet där han läste filmhistoria vid Sorbonne och bodde på romantiska Place de la Contrescarpe.

Vi lärde känna varandra våren när jag bodde i Paris. Vi spelade i Svenska Ambassadlaget i fotboll tillsammans, han som greppsäker målvakt han hade varit fransk utomhusmästare i handboll , jag som anfallare. En vårkväll slog vi Grekland med , ett Grekland som aldrig fick stryk eftersom de hade ett stort antal kvicka och tekniska kypare från Quartier Latin i sitt lag. Den för grekerna överraskande förlusten ledde till en mindre diplomatisk kris mellan Sverige och Grekland.

Påstod Richard och skrev ett roligt kåseri om det. Få kunde som han hitta den humoristiska knorren i stora, dramatiska händelser, liksom i små, vardagliga. Inte så konstigt eftersom han alltid hade blicken för det mänskliga. Mitterand höll han inte högt eftersom denne hade varit i Vichy och låtit sig dekoreras av Pétain. Richard var generös, inte bara med sina historier utan också i praktiken, vid krogbordet. Där bjöd han alltid, uansett hur många som satt vid bordet på Brasserie Balzar, Le Café du Commerce, Perraudin, Empire Céleste eller någon annan av hans stamkrogar.

Man fick inte betala själv och det gick aldrig att bjuda tillbaka, hur mycket man än ville. Få kunde hålla låda vid ett restaurangbord som han och som den inbitne cinefil han var eftermiddagsbion på Action Christine i Quartier Latin var obligatorisk för honom älskade han rappa oneliners. Känslan när man satt med honom på krogen var att han alltid var på väg och att något stort hela tiden höll på att hända i världen en statskupp, ett krig, ett nytt Maj På La Coupole på åttiotalet kunde det låta så här, till exempel: Det är vad det har kostat dom att ta sej in på den franska marknaden.

Jag har redan skrivit om det, ringde in det vid middagstid. Det är sånt som kallas nyheter, mina vänner! Nu måste jag ta tåget till San Sebastian.

Generalerna har, som jag sa, bett socialistregeringen att fara åt helvete. Jag tar det här. Nej, dom bästa krogarna ligger varken i Paris eller New York. Dom ligger i Baskien. Så är det bara. Inte sen koreakriget har det varit så spänt som ikväll. Och tack för att ni kom alla. Jag hör av mej. Det fanns ett slags politisk feber i honom, en feber kombinerad med en rastlöshet och hans blick sökte sig lätt till någon annan i sällskapet om man inte svarade fort nog.

Utan att han tycktes tänka på det kunde denna rastlöshet ibland ta sig uttryck i att han började bolla med urdruckna vinflaskor på bordet, flaskor som han med blixtens hastighet kastade mellan sina händer, som om det handlat om handbollar. Richard tänder en cigarrcigarett, fäller upp kragen på sin eviga och slitna Bogart-trenchcoat och sakta, mycket sakta, vandrar han sedan nedför Bd S: Som om han blev ett med sitt älskade Quartier Latin. En kväll hör jag röster, ungdomar som pratar med varandra nere på gatan.

Det är en ljum vårkväll och jag kikar ned mot dem där de samlats utanför kvarterets närbutik. Fem, sex killar som hänger under trädet, sitter på det låga staketet. Nån går in och handlar godis, nån tänder en cigg och plötsligt öppnar sig min egen inre tidshiss och far nedåt, bakåt innan den stannar vid Rudbeckskiosken där vi samlades, mitt gäng, i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet när vi var sexton, sjutton.

Och plötsligt känner jag det där underbara jublet i bröstet, jag också, från den tid när allt var öppet, inte avgjort, när allt låg framför oss som ett löfte. De ser mig inte där nedanför men jag ser dem och gläds med dem. Alla verkar vara där ikväll: Ja, där är de ju. Där är vi ju: Märkligt, när tidens väggar brister. Att Stridsberg är en begåvad författare är de flesta eniga om men Akademien har också ett humanistiskt ansvar, det är ju Ordet med stort O den ärevördiga institutionen ska stå upp för och därför känns det devota förhållningssätt som nyheten om invalet bemötts med märkligt med tanke på Stridsbergs våldsromantiska förord till Valerie Solanas SCUM-manifest.

I detta skriver hon, bland annat: Män har förverkat sin rätt att leva. Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Apropå Solanas mordförsök på popkonstnären Andy Warhol. Det är en häpnadsväckande mening och den är inte uttalad i fyllan och villan vid en bardisk utan står där etsad och, får man förmoda, djupt genomtänkt i ett förord till en bok.

I en tid när våld från radikala islamister och högerextremister breder ut sig och en konstnär som Lars Vilks lever under ständigt dödshot, kan man därför undra hur Stridsbergs bagatelliserande av Solanas mordförsök går ihop med Svenska Akademiens humanistiska värdegrund. Att man som radikalfeminist i dagens Sverige kommer undan med i stort sett vad som helst.

Al-Ouda var en gång i tiden Usama Bin Ladins mentor och anser att judar bakar bröd med blod och vill att homosexuella ska straffas. Detta i hjärtat av arbetarrörelsens Malmö. Bisarrt, så klart, och det bör aldrig mer få hända, inte utan protester i alla fall. Operasångaren Rickard Söderberg har nu modigt gått ut och utmanat de organisationer som bjöd in den reaktionäre imamen, bland annat en muslimsk studentförening vid Malmö Högskola.

Men varför var vi inte hundratals som stod därutanför och lät slagorden eka i vårsolen? Var fanns regnbågsflaggorna och Malmös gayrörelse? Var fanns stadens judar? Vet inte, men att stadens officiella vänster inte var där har sin logik ty den tycks ha gått vilse i identitetspolitik och är oförmögen att inse att imamer kan vara övertygade antisemiter och ett hot mot den integration så många av oss drömmer om och arbetar för.

Intressant i sammanhanget är att en annan del av vänstern, AFA Antifascistisk Aktion , gjorde gemensam sak med de salafistiska ungdomar på Rosengård som var med att sätta igång Rosengårdskravallerna i en protest mot att en källarmoské stängdes; hyresavtalet hade löpt ut. Men om nu inte Malmös vänster går att lita på i dessa frågor, borde HBTQ-röelsen och stadens judar gå att lita på.

Det är alltså en from! Lars Gustafsson är död. Han var en av dem som ständigt inspirerade mig på sjuttiotalet när jag vaknade, politiskt och språkligt, och därför blir en sådan persons bortgång också som en liten död för en själv.

En av dem som formade dig har gått bort och nu är bara texterna kvar. Gustafsson var från ett helt annat håll, kändes det som, en annan sverigeplanet än den jag själv fanns på då hamnen, fotbollen, festandet, dansandet, de politiska diskussionerna. Därför fann jag honom också, ibland, lite komisk, lillgammal , en sån där person som alltid vet bäst och milt docerande klarlägger hur det egentligen står till med världen.

Ta en öl med Gustafsson? Jag tvivlar på det. Ibland hände det att jag gick omkring för mig själv och försökte härma hans förnumstiga tonfall när han la ut texten om Nietzsche, Freud, Marx eller vem, eller vad, det nu kunde vara.

Visst gillade jag romanerna, Sprickorna i muren , till exempel, men det var ändå hans lediga musikalitet i dikterna som gjorde störst intryck. Och lärdomen han alltid stoppade in i dem så naturligt själv upptäckte jag aldrig att han, enligt vad jag förstått senare, ofta hade fel i sina lärda referenser. Dessutom slutade jag läsa hans romaner när jag i Bernard Foys tredje rockad upptäckte en alltför tydlig, politisk röst eka inne i romanens byggnadsverk.

En av hans finaste dikter är Balladen om Philip Martin , från Artesiska brunnar cartesianska drömmar: Tjugotvå lärodikter , där hans matematiska djupsinne också kommer till sin rätt, inte minst i det svindlande vackra slutet:.

Jean-Marc Desgent, poet från Québec. Under en vecka leder jag en grupp Québecpoeter under en turné i Malmö, Lund, Köpenhamn och Stockholm. Det blir oerhört intensiva dagar, fulla av uppläsningar och intressanta diskussioner.

Sista kvällen är vi på Teater Brunnsgatan i Stockholm. Jag är konferencier och frågar Jean-Marc om hans språk, varifrån hans märkliga syntax kommer som jag hade problem med när jag översatte hans dikter för Lyrikvännen , nr 1 — Då berättar Jean-Marc om sin far. Att han två veckor innan fadern dog, bjöds på middag av föräldrarna i sitt barndomskvarter, ett av Montreals fattigaste.

När han slår sig ned vid middagsbordet, frågar modern honom ifall han vet varför de alltid bott här, i denna del av staden. För att det är fattigt och vi var fattiga, svarar Jean-Marc. Ja, men inte bara det. Utan också för att det var enkelt för våra släktingar i indianreservatet att ta sej hit i kanoter. Don't make me laugh! What a shame we been forced to label it "democracy" How thus majority of people, thus living creators, stinky mass could be so incredible nonsense blind meanwhile all the enormous fraudulent process?!..

This is a glaring injustice!.. I wonder, what goes wrong by the juridical instruments How can I say?! It is very strange! You now, if you see all these incredible cases, nonsense attitudes What is concrete that you remember? Are the provocators of Capitalist Fascist lobbies are really a ethnical group?! It's the overclass group, nobody can imitate such shurks The shurks are the masters 'cause they experinced a lot of cruel methodes since many years You can only suffer like many freedom fighters The judges of system who play dirty rolls It is extra incredible on Swedish justice-scenes that many foolish judges been corrupted by Jewish authorities and they play extra horrible rolls as pycho-proff doctor magister at policlinics I can not meet all the judges nor observate all the cases but I met many high-staff at Golf Club Tenerrife, they explained I can not explain here what they say on the corrpted colleges, so awfully shameful Court material look likes simetrical sences, reasons are too similarly Many papers of court been published by the Bonniers, Nordstedt Same mechanism publish as basic Zionist propagand material, too After impressed it by the democratical authorities of other countries?

If any true jurist goes to United Nations related commissions or the independent justice authorities, so we shall most interesting scandals Märta Pettersson and others who murdered by the "imported criminals" like Bengalian Zionist Mafia moblized in the EU; similarly recruitment cases Did you hear Osmo Vallo's two brothers and all other relatives are arrested, too The victims and witness been arrested instead of murderers Otherway, many freedom fighters forced to be jobless and living under minimal standards Most famous concret case is Stefan Dimiter Tcholakov who labelled as "laborious" and Work Rights fighters Jimmie Östergren, delegated adviser former grafiker Bengt Pettersson and Ahmed Rami, because of these bravehearts criticized the thieves by the Capitalist Jewish lobbies Laponians who fight for own mark and minority rights, therefore prisoned their representative character Olof T.

Hammar and hundreds of the anti-Imperialists who been registrated by the lobbies When a Fascist accuse them so judges punish the reviewers, immediately But when the oppressed people leave any accusation acceptance, can easily be refuseed The requests of them almost been absolutely refuseed They awoid of to show the real discrimination?!

Schindler's List was only a filmatic illusion, actually the true boss never gave a chance peace in communities You know, Bonniers, Wallenberg, Bilderberg-gangs and "Bulldogs" drive the Swindlers' lists, means all the honoured intellectuals been registrated on their computers But what a lucky I have been warned before!.

It's a modernised version of enormous hypocrisy Everybody watched on tv meanwhile druck Coca-Cola, chips, bonbons We have incredible reactions and collaborated feelings too, remember, we all cried when we watched on the Swindler's list, whole lies master-piece on scenes Where are the all good peoples now?! Well, I see a positive case here on the Scandinavian Jewish DN, Expressen, Menorah pages; Maximum sentence for the desecration of cemeteries - an outrage which traditionally targeted Jewish cemeteries - was raised from 6 months' imprisonment to 2 years.

Yes, the prisonment period raised in , Spring. There is no any single case in SvekJa, means nobody sentenced, nobody improsined for desecrations.. But I'm coming from Skaane and I witnessed who targeted the cemeteries They were there and porovoced very succesful so they manipulated sitation Therefore there is no prisoner after this pharagraph ' cause they aimed change the rules It was before WW III, Jewish fanatics crashed own glass and won enormous generous compensation by the reasurance firms But their media manipulated the world by the help of american Imperialism so all the analphabets crying on every 30 September worldwide, every year like a crying festival, meantime the Zionist boss' laughing behind the windows This area demands the prejudiced scientists This is not the results of the football matches People need knowledge on biological developments Bur the lobotomies and sterilization methodes were only in last century?!

Only two tousand youngs become suicide in SvekJa Kingdom, two times been a short news.. Animal lover bourgeoisie have sex-partner-dogs, counts for identification and health rights, but not the discriminated persons For example after Warszawa pakt's collapse fleed manybiologs to the occupied Middle East, Australia, SvekJa and specially the laboratory workers sets on the jobs without any oppression A cunning mature, drives "Invandrar Publications" She explained that all these scientists had already one or two international languages what been respected I know a writer, know six or seven language but SvekJa system set him too the cleaner-catch boy courses Jolin replied this case too; "maybe the writer criticised the oligarchical targets But system need such families to follow the people and therefore she didn't go to the claenar courses and nor any language course although her vocabulary is worst when I compare with other immigrants Nowadays fixed this family a credit possbility by the lobbies and Swedish American authorities,looks like a support to publish weekly propagand bulletin, called "Sesam" Worst and most dangerous in the world But such chiefs are clever to use the regularly credits of system They must complete their education and integrate to the democratical values It means if you never been accepted as true citizen so you must think that your education is low, complete it If immigrated person is non-judaic originated must complete cources to be disher, even if man is professor..

But other immigrant who came from Warszawa and presented himself as academician, accepted to be professor wit´hout a true diplom.. If you criticize this dirty deal, riskable to be labelled that you collapsed on integration This is a nonsense market The masters of this neo-liberal "smiling fascist process" show no pardon Since many years the Swedish immigrant publications run by the fascist zionist readcteurs, collaborators and inseminate false imagination This is a insemination what the Zionist Fascists do against thesecond class people in Tel Aviv In SvekJa Kingdom, by this shurk-coup drivessame project Look at these pages, even the Laponians counts like the second class people and never discuss serious their minority rights, work rights by the industrial investigations of Kingdom They handled often like the Gypsies,more worst; they handled like prisoners on its own marks like the Palestinians who prisoned his own haoses there in the occupied Middle East Do you discussuor rights here on Immigrant pages?

Boldt have credit by Spaarbank and Nordea's Jew chiefs Because, Boldt-gang is the best flexible which uses like a condom against Human Rights According of these shurks there is no any Zionist Occupational Gang in the world, but Palestinians been counted as problematics Palestinians described like the immigrants there, what the oppressed people behandles here in SvekJa Kingdom Boldt and her lap-dogs manipulate the questions of immigrants and never answer thequestions although there is two pages for responses What Big Brother do, Swedish hypocrites just imitate it Not only this fetty imbecill's Sesam, all other creit-addicted papers administrations making copies of ordinary people's letters Members, so-called "edsvurna" by the Zionist lobbies!

But how you guess about the origins of these shurks?! How you can be so close to Jolin! This is biology, too; bio-physique Rainer is not immigrant.. Whose projects, whose rules? Unfortunately, a crow goes but another crow comes Betrayers love eacht other and they always have supporters by the financial lobbies Because all these liberalized instruments have both legal and illegal leagues, different faces on the different scenes They are suspicious in all cases, on all the connections Otherways I met an interesting gay, he talks perfect Persian like a true Iranian citizen, practiced around of Gulf This gay, Persian Zionist case enough to explain any connections between many Swedes Such "imported instruments" help to compare with the opprtunities and opportunists for example these persons systematically been discrimined: Staffan Ehnebom, Jimmie Östergren, Ahmed Rami, Ernst Rainer Holm regime critic worker, disappeared in Gaevle city just after May Day , Henrik Westander, Osmo Vallo murdered by police torture in Malmuu-city and his prisoned brothers, Tony Deogan and Anders Gustavsson both murdered by system supported violence leagues and prosecutors didn't accuse anyone because these poor boys weren't from bourgeoisie cathegories in the community and both criticized sytem by any articles before , Bengt Frejd, Olof T.

Nephew Stefan forced to be psyhico because one of the his relatives in Balkan were the anti-Zionist guerilla leaders One of the guerillas had same name forced for Independent Makedonia and jailed by false accusations of two Jewish judges from Bulgaria just after Guerilla leader had no possibility to defence himself, Jewish judges published only the false accusations, including fictive movements who leaned weapon from Germania under WW II.

Although many corrupted judges and prosecutors were the traitors, this power manipulated history; nobody succeed to choose what is right what is wrong by medial campaigns Guerillas, like "Uncle Tcholakov" sentenced without any minimal evidence.. We see another Tcholakov in Scandinavia, immgrated, but pursued and falled in incredible troubles This nephew Tcholakov, "immigrated heimatlos Stefan" borned in as Dimiter, become a brilliant academical carrier in Sofia university and fleed to SvekJa Kingdom, completed university points but prevented from work life, pursued, isolated, discriminated by the the Jewish registrators, lobbies, specially the collaborators of Clas Lilja "genetical-researcher Zionist clan" members in the Waexsjö city university I can add other figures, too; for example the victims from West Front like Robert Malecki as true Vietnam deserter and as second category; Jan Myrdal, Teddy John Frank, Frank Baude, Peter Bratt, his cell-shared-comrade Jan Guillou pissed off from lists because he is a multi-milliarder rich, reached to be droged creatur at last , Dagmar Hagelin been pursued by Zionist lobbies who collaborated with dictators of South America and murdered there by fascist military of Astiz..

Dagmar murdered because her father listed as Marxist and very interesting now, his family affected by persecution, all the relatives troubled similarly case and systematically hunting by the Zionist lobbies , Torsten Leander only this one pursued person compensed as symbolic maneouver , Work Rights Fighters Jimmie Östergren from Högdalen and his ombudsman Bengt Pettersson from Folks house Raagsved Ghetto district, Lilian Gustavsson who is mother to Anders, 17, murdered by torture methodes of bulldog Anders Carlsberg's fascist boys at Fyrshuset trainee center in Hammarby bourgeoisie area of capitol.

After that Anders Carlberg prized as Integration chief and poor mother Lilian still betrays by the Jewish manipulation center Expo's "professional liars" They hate the truth The profiteers of system hate human being We collected here hundreds of names Count please the victims of Estonia ferry, which used to transferring the nuclear weapons to the West and sinked by an explosion; prosecutors hunted the criticer intellectuals not the criminal propagandists of Jewish DN-Expressen-Menorah falsificators nor the boss of weapon markets Why thus people counts in two different categories and what is difference between two oppressed or only been registrated followed people I don't understand But you can notice much more if you visit Veritas Co.

Veritas fraud league is a computer and distribution which serve the falsificators, Swedes call him "Jankele Pirat kopiormästaren! What is the connection but with our tennisplayer monkey? They don't know anything and therefore we are on the duty, means their unknowledge is our gain Take these coverages back to the archives!.. Explain nothing there, outside;please!

I'll do tanksgiving because I have only ond year to be retired.. My son and daughters already at AMS and their fiancees fixed places at Länsarbetsnämnden, Migration teater's integrationsverket.. It was difficult to be staff there, without any true exam, nor really job interviews We mustn't leave their situations on risk!.. But a woman who formated this explain she was been guilt, instead of the suspected persons Don't make laugh on such stories, please!

But folks insist to be solidarised with Bodil Margret Lindqvist Dod you know, why? Main European leftist parties changed themselves but traditionally hate clans of zionist imperialism didn'rt change the persecution process on the antiimperialists This is one of the reasons; yes, she was a famous member by Communist Party There are any related explains on her own homepages what she been attacked and therefore cleaned many pages..

An example about the first story pages of Bodil Margret Lindqvist: Maria Oilworkerson short reserv page: Kennedy Palme built a support page: Tere are many fanatics like Livets ord and other fascist lkeagues who attacking the anti-imperialists. Bodil's works been attacked by Livets ord There are many server, like Maccabi Jewish staff and fake Anti-Fa homepages They still contunie to manipulate This is the true terror, advanced by technical support lobbies Here is the directly phone: Bodil Margret Lindqvist tel.

My heart says; "No!.. Looak at all these swindler masters who have two-legs only difference between the other kind of piggs But if you insist to go on the last two legs, riskable that you can be sanctioned.. Did you heard that many people gone suicide? Anyway there are many people, even an ordinary list can take many pages of newspapers Advertisements are important than suicide victims, nowadays Hundreds of people gone suicide only in last year Bad english, according to the web administrations Worst than my chief's school english level But you know, I met this autor, a clever girl who can talk wonderful..

I mean, she is a successful person when she talks plenty fluently on other matters Yes, I asked her about this flat language She replied; "When I wrote in correct english, pissed off by the bourgeoisie dominated media" So, after this explain I checked it and witnessed that she has right Maybe we are living in a period there bourgeoisie living a social sickness like mass masochistical delusion system We piss off the normally attitudes Please, watch this clip, super irritable bad english..

She makes me laugh, too! Story teller aims it Otherwise, you are a living evidence that she succeed to make laugh you like any other pieces of this oligarchical system!.. He lived off state disability checks, carried his manuscripts in brown paper bags, and drank cup after cup of black coffee, which I poured for him from behind the counter of the coffee shop where I worked.

He had one piece of advice for me: If you want to be a writer you must first read Othello. Ray understood plot because he had lived and experienced it. He was a born writer. Over the years I've met a diverse collection of writers who have never been published or earned any academic credentials, yet whose claim to the title of artist is genuine.

These invisible writers are soldiers and bakers, convicts and salesmen, winos, hairdressers, firefighters, farmers and waitresses. Their only qualifications to literary authenticity are their writings and their desire to write. Often the only time they have is stolen time, and their private scrawls end up on cocktail napkins, penciled in the margins of receipts, on any piece of paper handy.

I got to know Tom Carson during the first Gulf War, shortly after his platoon had been sent to Kuwait. We never met in person. He had written to a co-worker of mine who had moved on, leaving no forwarding address. When I saw the U. We began a correspondence that lasted through the war and after he returned to Fort Benning, Georgia. During a hectic two months, Lt.

Carson wrote 39 poems. His themes were the regimented insanity of military life, isolation and loneliness, the wind and rain of his soul. Carson wrote his lines in rare solitude, in a barracks or a tent.

During the day, he told me, the thoughts gathered in his head; he censored them but the forbidden words found expression anyway, for even the U. Army cannot discipline the imagination. People imprisoned in stultifying, menial jobs can summon, with even a minimal command of language, something entirely private, unfettered and incalculably powerful. Most importantly, it is something of their own creation that cannot be taken away. The sense of purpose and identity that comes with being a writer, creator of a private world, can be life altering.

I've known truck drivers who are natural-born storytellers; fishermen who paint starkly beautiful word pictures of life on a crab boat in the Bering Strait. I met a barely literate ex-convict whose short story about losing his wife and child in a revenge killing for a gang crime he'd committed was the most heartbreaking thing I've ever read.

I met a ex-alcoholic who wrote about being abandoned by her husband. In a few simple paragraphs this uneducated woman in her mids expressed a universal sense of loss in an entirely unsentimental fashion; something that cannot be taught in any MFA program. My own father, a novelist who was never published, once wrote about being fired for writing on the job — a chronic problem in his lifetime. He worked on an assembly line in a factory that manufactured radios, and the foreman caught him writing one day while the neglected radio parts moved past him on the belt.

It was my salvation. The world can deny me all other employment, and stone me as an ex-convict But as long as I write whether it's published or not, I'm a writer.

Writing, for Celia, was a way of being elsewhere, of undoing, undreaming, her mundane daily life. The monotony of her job and the deadening rituals she performed daily were the inspirations for the poems she scribbled on used order tickets. To hate your job and do nothing about it is a failure of imagination: A Frenchman I know who was a maitre d' at one of the Washington's finest restaurants, possesses a novel he composed in the twilight time between the lunch rush and the dinner hour.

His joy on writing it was immeasurable. That it may never be published did not faze him. The point is that he created it. I've often looked for my old playwright friend Ray's name in print, but have never seen it. I imagine him sitting in a coffee shop somewhere, brow furrowed as he revises lines of his latest play, completely absorbed in the world of his characters. I'm sure it frustrated Ray at times, that his work went unrecognized, but it never occurred to him to quit; just like it would never occur to him to stop breathing.

It is not strictly a tragedy that Ray's plays, the maitre'd's novel or Celia's poems remain unpublished. Much of the work comes into being for private reasons of the heart. If every sentence that was written was printed and bound we would drown in a sea of words — as it is, thousands of books are hastily published, barely read and forgotten.

Writing itself is the aim, for it is writing, not publishing, that transforms individual human experience. To write, even in obscurity is worthwhile. As Samuel Becket put it, writing is a way of leaving "a stain upon the silence. Wonderful described and we are listening a kind of the "stain upon the silence", just here These main figures threat free speech Propaganda chief at the Zionist prop centre eXpo Drivande bakom eXpo under många år. Blev under talet provokator medlem i socialistiska partiet som manipuleade de lättsinniga bastarder omkriung den siondominerade svenska falska vänstern.

Ledande inom Afa, falska Antifa som bildades direkt af judiska fascister. Nära samröre med eXpo-redaktörerna Hübinette och Flyckt Ledande inom sionistiska Afa ligan. Nära bekant med eXpo-journalisten Anders Carlqvist. Dömd för brott flera gånger, bland annat olaga intrång. Anders Carlqvist alias Peter Karlsson: Går under namnet Peter Karlsson. Har varit ledare för Afa och är dömd för ofredande sedan han sparkat ner en meningsmotståndare. Även dömd för våld mot tjänsteman.

Aktiv i både AFA och eXpo. Ingår i eXpos styrelse sedan Medlem i judedominerade syndikalistiska fascisthärvan. Nära kopplaren till Mikael Ekman. South Korean importerad apa och Afa-ledare och eXpos förste redaktör.

Dömd för sabotage, uppvigling, grov uppvigling, förtal, ofredande och skadegörelse. Murderer assassinated two Iraqian revolutinaries.. Utgivare av den manipulativa tidskriften Svartvitt som finansieras av svenska skattebetalare och där även eXpo ingår. Ingår i eXpos styrelse. Because the Zionist Imperilaism is threat against the all humanist values Human Rights in the occupied Middle East: Some figures prized sometimes Han tänkte att han bara har en enda väg till de fattiga kvarlämnade medlemmarna i familjen, att acceptera scenariet så att krediteras..

Om man bara känner den judaiserade svenska satellite regimen kan fatta vad som avtalades under så så längre tid, exakt fyra månader bakom ståldörrar, annars funnits inte en minsta koppling till assassionation, inte heller til de vittnenas förklaringssätt Eftersom jag kommer från Tel Aviv förstår noga vad som gäller i sådana fall..

Masses been used for experimental aims There are many different methodes like Microchip Implants, Mind Control and Cybernetics - Are there any well knowing examples?

Which country avanced on such dirty methodes? Are you from Scandinavia, so we can talk on Sweden for instance Yoneji Masuda, "Father of the Information Society," stated his concern in that our liberty is threatened Orwellian-style by cybernetic technology totally unknown to most people. This technology links the brains of people via implanted microchips to satellites controlled by ground-based supercomputers. Brain electrodes were inserted into the skulls of babies in without the knowledge of their parents.

In the s and 60s, electrical implants were inserted into the brains of animals and humans, especially in the U. Mind control MC methods were used in attempts to change human behavior and attitudes.

Influencing brain functions became an important goal of military and intelligence services. Thirty years ago brain implants showed up in X-rays the size of one centimeter. Subsequent implants shrunk to the size of a grain of rice. They were made of silicon, later still of gallium arsenide. Today they are small enough to be inserted into the neck or back, and also intravenously in different parts of the body during surgical operations, with or without the consent of the subject.

It is now almost impossible to detect or remove them. It is technically possible for every newborn to be injected with a microchip, which could then function to identify the person for the rest of his or her life. Such plans are secretly being discussed in the U.

In Sweden, social democratical capitalist hypocrites, also Prime Minister Olof Palme gave permission in to implant prisoners and Data Inspection's ex-Director General Jan Freese revealed that nursing-home patients were implanted in the mids. The technology is revealed in the Implanted human beings can be followed anywhere. Their brain functions can be remotely monitored by supercomputers and even altered through the changing of frequencies.

Guinea pigs in secret experiments have included prisoners, soldiers, mental patients, handicapped children, deaf and blind people, homosexuals, single women, the elderly, school children, and any group of people considered "marginal" by the elite experimenters. The published experiences of prisoners in Utah State Prison, for example, are shocking to the conscience. Today's microchips operate by means of low-frequency radio waves that target them.

With the help of satellites, the implanted person can be tracked anywhere on the globe. Such a technique was among a number tested in the Iraq war, according to Dr. Carl Sanders, who invented the intelligence-manned interface IMI biotic, which is injected into people. Earlier during the Vietnam War, soldiers were injected with the Rambo chip, designed to increase adrenaline flow into the bloodstream.

When a 5-micromillimeter microchip the diameter of a strand of hair is 50 micromillimeters is placed into optical nerve of the eye, it draws neuroimpulses from the brain that embody the experiences, smells, sights, and voice of the implanted person. Once transferred and stored in a computer, these neuroimpulses can be projected back to the person's brain via the microchip to be reexperienced.

Using a RMS, a land-based computer operator can send electromagnetic messages encoded as signals to the nervous system, affecting the target's performance. With RMS, healthy persons can be induced to see hallucinations and to hear voices in their heads.

Every thought, reaction, hearing, and visual observation causes a certain neurological potential, spikes, and patterns in the brain and its electromagnetic fields, which can now be decoded into thoughts, pictures, and voices. Electromagnetic stimulation can therefore change a person's brainwaves and affect muscular activity, causing painful muscular cramps experienced as torture.

The NSA's electronic surveillance system can simultaneously follow and handle millions of people. Each of us has a unique bioelectrical resonance frequency in the brain, just as we have unique fingerprints. With electromagnetic frequency EMF brain stimulation fully coded, pulsating electromagnetic signals can be sent to the brain, causing the desired voice and visual effects to be experienced by the target. This is a form of electronic warfare. Thus, if he were ever kidnapped, a radio wave with a specific frequency could be targeted to his microchip.

The chip's signal would be routed through a satellite to the computer screen of police headquarters, where the Prince's movements could be followed. He could actually be located anywhere on the globe. The mass media has not reported that an implanted person's privacy vanishes for the rest of his or her life. Using different frequencies, the secret controller of this equipment can even change a person's emotional life.

Sexuality can be artificially influenced. Thought signals and subconscious thinking can be read, dreams affected and even induced, all without the knowledge or consent of the implanted person. A perfect cyber-soldier can thus be created. This secret technology has been used by military forces in certain NATO countries since the s without civilian and academic populations having heard anything about it.

Thus, little information about such invasive mind-control systems is available in professional and academic journals. The NSA's Signals Intelligence group can remotely monitor information from human brains by decoding the evoked potentials 3.

Prisoner experimentees in both Gothenburg, Sweden and Vienna, Austria have been found to have evident brain lesions. Diminished blood circulation and lack of oxygen in the right temporal frontal lobes result where brain implants are usually operative.

A Finnish experimentee experienced brain atrophy and intermittent attacks of unconsciousness due to lack of oxygen. Mind control techniques can be used for political purposes. The goal of mind controllers today is to induce the targeted persons or groups to act against his or her own convictions and best interests.

Zombified individuals can even be programmed to murder and remember nothing of their crime afterward. Alarming examples of this phenomenon can be found in the U. This "silent war" is being conducted against unknowing civilians and soldiers by military and intelligence agencies. Since , electronic stimulation of the brain ESB has been secretly used to control people targeted without their knowledge or consent.

All international human rights agreements forbid nonconsensual manipulation of human beings — even in prisons, not to speak of civilian populations. Under an initiative of U. Senator John Glenn, discussions commenced in January about the dangers of radiating civilian populations.

Targeting people's brain functions with electromagnetic fields and beams from helicopters and airplanes, satellites, from parked vans, neighboring houses, telephone poles, electrical appliances, mobile phones, TV, radio, etc. In addition to electronic MC, chemical methods have also been developed. Mind-altering drugs and different smelling gasses affecting brain function negatively can be injected into air ducts or water pipes.

Bacteria and viruses have also been tested this way in several countries. Today's supertechnology, connecting our brain functions via microchips or even without them, according to the latest technology to computers via satellites in the U. The latest supercomputers are powerful enough to monitor the whole world's population. What will happen when people are tempted by false premises to allow microchips into their bodies?

One lure will be a microchip identity card. Compulsory legislation has even been secretly proposed in the U. Are we ready for the robotization of mankind and the total elimination of privacy, including freedom of thought? How many of us would want to cede our entire life, including our most secret thoughts, to Big Brother? Yet the technology exists to create a totalitarian New World Order. Covert neurological communication systems are in place to counteract independent thinking and to control social and political activity on behalf of self-serving private and military interests.

When our brain functions are already connected to supercomputers by means of radio implants and microchips, it will be too late for protest.

This threat can be defeated only by educating the public, using available literature on biotelemetry and information exchanged at international congresses.

One reason this technology has remained a state secret is the widespread prestige of the psychiatric Diagnostic Statistical Manual IV produced by the U. Psychiatrists working for U. This psychiatric "bible" covers up the secret development of MC technologies by labeling some of their effects as symptoms of paranoid schizophrenia. Victims of mind control experimentation are thus routinely diagnosed, knee-jerk fashion, as mentally ill by doctors who learned the DSM "symptom" list in medical school.

Physicians have not been schooled that patients may be telling the truth when they report being targeted against their will or being used as guinea pigs for electronic, chemical and bacteriological forms of psychological warfare. Time is running out for changing the direction of military medicine, and ensuring the future of human freedom.

It is mailed to all medical students of Finland and all Northern Finland medical doctors. This is a kind of "state terror" because of the official poermission oof the authorities when the Jewish capitalist lobbies demand This is like a tradition, many Jews hate human being and Zionist Imperialism drive such "legalized Fascist" projects on the masses and they already advancing to collaborate with all kind of authorities who are willing to be corrupted De corruptsugnasjukhusanställda lämnade laboratorie så enkelt irriterande sättet både i Karolinska och Huddinge En lagstiftade liga, poliskåren alltså; som sådan myndighet borde inte stjäla hela kartlägningen och inte skulle vara som enorma dataintrång, menar du; jag förstår Varför då sådana poliser nästan rannsakat hela sjukhusfilialen i Scandinavia?

He should use his brain and accept that he is most fit candidate to kill anybody and best costed one is Anna You now, if you see all these incredible cases, thick-headed attitudes Read two different cover of assassinations for example one victim called Daniel WRETSTRÖM and second one Tony DEOGAN; so you'll be shocked if you discover many incredible freakness, parallel points; for instance how the prosecutors and judges corrupted by financial lobbies and how all the gang members released, how the evidences disappointed, witnesses forced to go in silence or they disapponted, too Look at all these masters of swindler who have two-legs only difference between the other kind of piggs Hundreds of people commit suicide only in last year But I can sing!..

Is it really barbar against the detaineed too what we witnessed in Goetheburg? The aim of the trials — to substantiate the police story and make a harsh example of the defendants — was achieved by flagrant manipulation. Police officers who had never met the accused gave testimony; newsreel videos were manipulated one had a new soundtrack dubbed on and contained 25 edits in a three-minute sequence ; paving stones were passed around as evidence in each trial even if the charges were not related to stone-throwing.

If the police or the court regarded the accused as a political activist, as opposed to 'non-political', it resulted in a longer sentence. He was not accused of stone-throwing or vandalism and he denied waving. Rioting between police and protesters was already going on when this man was arrested. The police told the court that the year-old had been under surveillance for weeks prior to the demo, 'proving' he was involved in 'subversive activities'. His lawyer was told that the police had no film of the events, which could have helped in his defence.

Yet, in later trials, the police produced film clips from these same events. In the first trial against this 'centre', eight young people were each given three to four years in prison for "inciting violent riots". The Court of Appeal later halved their sentences, amending the charge to "assisting violent riots".

The evidence produced was extremely weak. From an apartment these youth had sent ten mobile phone text messages to a maximum 62 recipients. Three of the messages were "important" according to the court. But all were sent hours before the clashes between police and activists outside Hvitfeldtska. The only person found by the police to have received the messages was the 20 year-old 'waving' activist.

The Court of Appeal claimed that those sentenced had "similar ideological opinions and felt a strong distrust towards the police", referring to books or leaflets found in their houses. Anyone could register to get text messages from the information centre, and its equipment consisted of one computer — despite police talk of an "advanced and secret command centre". The purpose of the centre seems rather to have been to warn demonstrators to avoid conflict with the police.

It was definitely not illegal. Teenagers were given two to three years in prison, longer than for neo-Nazis convicted of violent crimes one to six months , rapists or other real criminals. In Seattle the longest jail term was nine days, compared to an average of one year and three months in Goetheburg's first 30 convictions.

Among those now in prison is Hannes Westberg, the activist almost killed by police when they tried to break up a peaceful Reclaim the Streets party in a park. The policeman who fired the gunshots has been cleared. The first demonstration against the courts was organised on the initiative of Rättvisepartiet Socialisterna, with others, in September. New books, TV programmes and a new network have focused on the injustice of the legal proceedings.

This has even been reflected by the High Court rulings late this spring. The High Court tried to achieve some 'reconciliation', acting in a more neutral manner than the lower court. It lowered the sentence of one activist from 20 months to four months, deciding that he could not be responsible for later violent riots. Masked paramilitary police with automatic weapons attacked the school. They forced people out of their sleeping bags and made them lie face down in the schoolyard for more than an hour in pouring rain.

The police were violent, shouted abuse and threats, events chillingly repeated in the bloody storming of a school by Italian police in Genoa one month later. The trial of the police officers in Gothenburg is intended to improve the reputation of the courts, but after a delay of almost a year it will not nearly be enough. The government's response to Goetheburg has been to strengthen the repressive apparatus of the state.

In contrast to Genoa, no senior police officers were replaced. Of course, the minister is the guiltiest person. The stone-throwing was the spontaneous reaction of some anarchists and a section of youth against the police violence. The truth is that the police considered banning the biggest of the peaceful demos, with 20, participants on the Saturday morning 16 June.

Under discussion are proposals to ban the wearing of masks on demonstrations, the use of emergency police forces, water cannon and teargas.

Tighter border controls is another proposal, linked to the propaganda about 'foreign professional criminals' in the riots. Yet only four of the 71 prosecuted in Gothenburg are non-Scandinavians. Their proposal was to give Europol the EU police extended responsibilities to include surveillance of people planning to disturb EU summits. In mid-July the ministers decided that suspects could be banned from entering a summit country.

New repressive EU laws had been planned for some time, but the terrorist attacks in the US have been used to hasten this process. No country can refuse a request for extradition even if this concerns something which is not a crime in that country. Among the categories covered by the new law are "participation in a criminal organisation, terrorism and IT crimes". This opens the way for the toughest national laws to become the norm within the EU.

Extradition could apply for people hiding refugees a crime in France , or members of the Kurdish PKK illegal in Germany. And what about summit demonstrators or environmental activists? Are they covered by the definition of terrorists? These questions were in focus at a demonstration initiated by Rättvisepartiet Socialisterna, outside the Riksdag Swedish parliament in Stockholm in May. The state repression in and after Gothenburg is part of this EU-wide process.

No government wishes to be accused of being soft on activists or refugees, let alone 'terrorists'. The EU is developing Europol and the coordination of state prosecutors through Eurojust, with a similar system for the courts. The events in Goetheburg showed the strength of the repressive apparatus, but also its limitations.

The police violence and hysterical media campaign had the upper hand in the first months. Several of the organisations behind the demos played into the hands of the police. Most of them by bending under the pressure, while others, such as some of the anarchists, by praising stone-throwing as a viable method of struggle. Others, like Attac, virtually disappeared after Goetheburg.

With demonstrations, protest meetings, and petitions etc, RS has successfully defended members on trial or refugees threatened with deportation. This time it was clear that the young activists, held in isolation, were reluctant to conduct public defence campaigns.

Most of their anarchistic organisations also refused to campaign, based on their penchant for secrecy. The first demonstration against the trials, again on the initiative of RS, was held in Goetheburg in September and helped increase consciousness about the trials. So did those defendants who went public — Hannes Westberg and Gigi Longo. The short answer after Goetheburg and Genoa is no. This spring we have seen the biggest protests so far, in Italy and Spain.

In SvekJa, the demonstrations against the war in Afghanistan were bigger than any left-wing demo for years before Goetheburg. The police and the politicians have not been able to strengthen their position despite their enormous resources. The role of the state is clearly understood by a small but growing layer of activists, workers and young people.

And in the broader layers of workers there is widespread scepticism. Generally, the state seems to stand above the struggling classes, giving the appearance of a neutral arbiter. In calm periods the state acts via laws, statutes, traditions, the education system, negotiation, etc. But when the power of the ruling class is threatened, the state will attempt to use its armed backbone: The destruction of the welfare state in the s, however, has made its role clearer. Gothenburg is the clearest example so far that the Swedish state is no exception.

With 2, policemen present, it was a training camp for future battles. But resorting to this level of violence is, at the same time, a problem for the rulers. They prefer to rule through peaceful, democratic means, holding the most repressive weapons in reserve. The experience of Goetheburg will hardly calm their nerves.

If the police had such big difficulties facing mainly young demonstrators, what will happen when the movement reaches French, Italian or Argentinian strength? The system demands that neither politicians nor anyone in the legal system should question the action of the police in Goetheburg. On the other hand, the Supreme Court has taken on the role of restoring the authority of the courts by reducing some of the sentences. The trial of police officers for brutality at the Schillerska school has sparked an internal conflict between the Gothenburg police and the National Task Force over who was responsible.

The state ombudsman has initiated an investigation into the Hvitfeldtska affair, criticising the police. All this is a result of continuous public campaigning, demonstrations and the emergence of new facts, leading to growing pressure from below. Workers and anti-capitalists in struggle must educate and develop stewards, witnesses, legal expertise and our own media.

On a limited scale, the campaigns after Goetheburg have begun to play that role. More unions and rank-and-file organisations must participate in protests and struggle. There are many examples where violence from the state apparatus has been futile in preventing a real mass movement, like when the Argentinian masses overthrew the De La Rua government in December.

Armed soldiers and police could do nothing. The working class needs new mass socialist parties in SvekJa Kingdom and internationally — parties which explain the reasons for capitalism's neo-liberal policies and show how to struggle for a socialist society. It's a different attitude than all other terror cases This looks like a "Gladio theatre" and actually the word "Gladio" built on bloody gladiator arenas of Rome imperial The aftermath of the riots in Goetheburg where three demonstrators were shot by the police, have turned in to a corrupt legal practice which may result in a transformation of the legal system in an unsatisfactory direction, where legal rights of the individual have no place.

Here is a résumé of the situation: The investigators could not find any suspicion of crime! No preliminary inquiries have been launched regarding the 12 pistol shots by the police into a fleeing crowd that injured two more people not severely.

Proof of crime is not enough for suspicion of crime, as for as the investigators are concerned! Average sentences for riots before June has been community service or probation to 2 months imprisonment. The average punishment for the riots in Gothenburg has been 1 year and 9 months. In many cases it has been judged more serious than rapes or ill-treatment or even assistance of murder, where the convicted have been soccer-hooligans or nazis.

All have been charged without their individual actions being documented or taken into account. This lack of individual accountability exemplifies the non-existence of justice.

The incarceration of many of the accused young people has been extremely long months. Those incarcerated have been held in isolation cells; 8 youths have been held in isolation-cells for days, forced to take heavy narcotics to withstand "mental torture" according to Amnesty International. According to the myth created by our media this summer, the riots in Gothenburg were carefully prepared, planned, organized and commanded by a "command central", which directed the "vandals" in the streets.

There is, however, a small problem with this conspiracy theory: This minor problem in the logics does not hinder that the reason for the ten-fold increase in length of the sentences, the reason mentioned frequently in many of the cases, is the careful preparations, planning and organizing and that they were directed by a "command central".

So, what did this so-called "command central" exist of? Eight teenagers in an apartment, equipped with ONE computer and a few cell-phones, and a little apparatus to monitor the police radio. It is fully legal to monitor the police radio, and they did not hide from anyone what they were doing. The apartment was full of people all day long, and there was a telephone list where you could register for cell-phone text messages SMS to know what was going on in the streets and where.

The 8 youths and probably several others then sent them information about what was going on in the streets, by what they had heard on the police radio and also read on the newspapers website-coverage. Yet the court did not pay any attention to the other people in the apartment or even who did what — they were judged collectively. The district court first ruled: The only substantial evidence consists of 5 SMS cell-phone text messages sent to around 60 people. The most specific and concrete of the messages reads as follows: The police are too few.

Everybody go there to help their comrades! Since telling people to help their illegally locked-up friends is — obviously — a very criminal act, some 60 brave citizens who, having committed the very same criminal act, turned themselves in at the police station in an act of solidarity. After appeals from the convicted, the court of appeal took on the case, and on February 8 the penalties were lowered to between 1 year and 4 months to 2 years and 4 months in prison, and the classification of the crime was changed!

The word "scandal" is not strong enough: In other words, the court has put aside the very principle upon which the whole legal system rests: In absence of evidence, the court instead refers to the political views of the accused and their alleged intentions, based on findings among texts in the computer and "political material " in the bookshell!

As the Swedish writer Jan Guillou recently noted; not even under the dictatorship of the Swedish king Gustav III was it possible to put aside that principle.

Although that was mentioned in the context of three Swedish citizens having all their partitions confiscated and their sources of income cancelled because of their "complicity in terrorist funding", on order from the United State's UN-legitimised "terror-list", but that is a whole other story… Must I mention the US refused to present any evidence of their crime? Political phoney-trials in Sweden - is it hard to believe?

You'd better believe it! But there's more to know. Media have played a big part in the ongoing scandal and bulldozing of legal rights and principals. By consequently excluding the controversial facts from their reporting and actually lying, the journalists have deceived the public and allowed these happenings, for which there are no equivalent in Sweden's history, to pass by almost unnoticed. The journalist either lie or ignore, and the intellectuals seem to be living on another planet.

I think even Noam Chomsky would be surprised by the moral breakdown on part of the "intellectuals" in Sweden. The myth about the "command central" is significant for motivating the outrageous sentences. It was created this summer by the media, after dubious information from the police, and with great effect rooted it in the public consciousness. The myth is used to justify the long sentences, and for that reason, the courts will hang on to it till the end, until it gets really ab surd Isn't the court of appeal's sentence evidence enough of this?

Because otherwise, there is n othing motivating them — and then the whole building will crumble down like a house of cards! Our hope is that the Supreme Court will take on the case and re-examine the non evidence.

If the 8 teenagers are acquitted, this will lead to more cases being re-examined by the Supreme Court. But this requires that the journalists start digging. So far they have only shown their apathy towards justice, their antipathy against demonstrators, and their dislike to kill a myth of their own making, no matter how absurd and false it is.

Let me finish by quoting Erik Wijk, the only journalist in Sweden who has examined the sentences: Equality before the law, forget it. A police working for the benefit of the public, really? A body of journalists and intellectuals as a counter-power, what a joke… The photos from the [vandalism on the] Avenue have stuck on the retinas of the Swedish people — they think our vital struggle for justice and legal rights is some kind of defence of terrorists. The Swedish people are blindfolded and either rejoice or slumber as democracy and legal rights sink like a battered ship before their eyes.

International pressure will help! Have you heard on the news today about the Swedish police force and the attourney? They manipulated the videos and sounds from when Hannes Wetsberg was shot in Vasastan during the EU summit in June, that is and used it as "documentary" video.

Yesterday they got "busted" during prime time when two journalists uncovered the scandal with their own fotage. Anton, thank you for telling us! I found this today: A chorus of voices that say "Ein, zwei, drei, Nazipolizei" can be heard when Hannes Westberg is throwing stones at the police. The kick itself has been cut out and been replaced with something else.

They can use it in their future newsblasts? Bart - I understand.. Thus Jew World Order is disorder of communities

Sex homo arabiska annika amour escort

Sex homo arabiska annika amour escort

VETERANEN KONTAKTANNONSER GAY KNULLA TEEN